Titta inte bort
Rwanda 1994. Srebrenica 1995. Efteråt säger vi aldrig mer.
Nu vet vi precis vad som händer i Aleppo. Ändå fortsätter det. Har vi verkligen inte lärt oss något?
Om Anne Frank hade kunnat twittra 1942 kunde det ha låtit så här. Men de fritt översatta twitteruppdateringarna är inte från Nazityskland.
De är publicerade av människor inne i den belägrade staden Aleppo i Syrien. Tack vare sociala medier kan vi följa med händelserna i Aleppo i realtid. Vi ser de sönderbombade sjukhusen, de döda barnen som grävs fram ur rasmassorna, mammor och pappor som misst allt.
I sex år har kriget rasat. De flesta av oss tittar bort efter några bilder. Vi mäktar inte med att se människor som slitits i stycken i våra Facebookflöden och scrollar snabbt vidare till kollegans julbak eller en nyhet med roligare innehåll.
En mänsklig reaktion. När man ser bilderna från Aleppo är det lätt att bli desillusionerad av en förlamande världsångest.
Efter att ha sett bilderna går det knappt att tänka på något annat. Det här pågår här och nu, våra medmänniskor blir dödade i ett fasansfullt krig.
Även om ångesten inte känns bra är den bra om den får oss att agera. Vi får aldrig någonsin vänja oss vid det som händer nu.
Det vi bevittnar i dag är det största sveket mot mänskligheten under 2000-talet.
Men till skillnad från våra äldre släktingar som var med på Anne Franks tid kommer ingen av oss att kunna säga att vi inte visste vad som pågick.
Nu lever runt 100 000 människor i i en stad som är belägrad. I dag är det inte bara en grupp, som nazisterna, som terroriserar utan både den syriska regimen och den splittrade oppositionen. Det är brist på allt, förutom bomber.
FN beskriver Aleppo som en fullständig humanitär härdsmälta. Det är förmodligen sant. Men den härdsmälta som världspolitikerna i FN fått till stånd är ännu mer allvarlig.
Den visar att en ledande politiker kan göra vad som helst mot sin egen befolkning så länge en stormakt håller den bakom ryggen. Syrien blev en pusselbit i ett globalt maktspel mellan USA, Ryssland, Kina, Turkiet och Iran. Det civila samhället i Europa har gjort försök för att lindra den humanitära katastrofen. Flyktingmottagningar och insamlingar har engagerat tusentals frivilliga människor, välgörenhetskonsterter arrangerats för att skramla ihop pengar och kyrkklockorna har ringt för att vi inte ska glömma.
Det visar att det finns människor som tror på de mänskliga rättigheterna och humanitära värden och är beredda att arbeta för dem.
Vi måste fortsätta med det. Det behövs fler, inte färre, som ställer sig bakom de mänskliga rättigheterna. Människor utan moraliska skrupler ska inte få sätta agendan.
Politiker som står för de mänskliga rättigheterna måste gå samman och trycka på hårdare för att kriget ska ta slut. Syriens diktator Bashar al-Assad har begått ett folkmord på sin egen befolkning och ska ställas till svars för det. Det här får inte passera obemärkt. Han bör ställas inför domstol.
I väntan på det. Vad gör du?
1. Vänd inte bort blicken utan reflektera över vad som händer. Och över vad du kan göra.
2. Kontakta politiker. Både politiker på ett lokalt, nationellt och internationellt plan behövs för humanitära lösningar och en humanitär flyktingpolitik.
3. Stöd en organisation som hjälper människor i Syrien. Kriget kommer inte vara slut även om Aleppo faller i den syriska regimens händer. Men det som har hänt Aleppo ska ingen annan stad behöva utstå.
