DELA
© Nya Åland

Till slut pratade hon med mig

Olycklig kärlek leder sällan till något positivt. Det är få erfarenheter som känns så onödiga som ett brustet hjärta. I alla fall under den tid som hjärtat fortfarande brister och skärvorna samlar sig någonstans i maggropen för att smärtsamt skära hål på varje uns av logik. Och det är väl egentligen bara dramatiska gester som kan få bort den där känslan i magen.
Men det är sällan de blir särskilt lyckade.
Jag har länge varit olyckligt kär. Hon jobbar i en bokhandel och jag brukar gå in där ibland. Lite på måfå. För att se henne eller le mot henne. Men jag vågar aldrig prata med henne och jag köper heller aldrig någon bok. Inte varje gång i alla fall. Istället läser jag noggrant baksidestexterna och studerar författarporträtten ingående. Jag tror jag vet vad varenda bok i affären handlar om.
Men för några veckor pratade jag med henne. Jo, det är sant. Först fanns hon inte där. Hur mycket jag än letade. Jag tittade vid kassorna och i informationsdisken. Där hon brukar vara. Där jag brukar se henne. Men inte i dag. Jag gick till övervåningen och tittade bland facklitteraturen. Inte där heller.

Så jag tittade lite förstrött bland romanerna istället. Den här gången hade jag faktiskt tänkt köpa mig en bok. Jag hade tänkt att hon skulle stå i kassan och att jag lite charmigt skulle ge henne mitt nummer. Sen skulle hon ringa mig på kvällen. Men först var jag alltså tvungen att välja bok. Och det kan ta sin lilla tid. Eller rättare, det måste ta sin lilla tid.
Jag valde mellan Paul Austers Resor i skriptoriet och Orhan Pamuks Snö. Jag ville verkligen läsa båda böckerna och stod ett tag och vägde dem i händerna. Den ena något lättare än den andra. Den andra något billigare. Det fick helt enkelt bli priset som avgjorde och jag begav mig till kassan med Pamuks Snö i handen. Då plötsligt. Jag stannade förskräckt. Den uppmärksamme läsaren förstår nog att hon, HON, stod i kassan.

Och kanske var det i detta läge som det där brustna hjärtat skar upp hela mitt logiska tänkande. Jag vände om. Begav mig åter till bokhyllan. Jag tänkte att Snö, det är ett för tydligt val. Det är för ogenomtänkt. En nobelpristagare. Det är bara okunniga läsare som väljer dem. Jag måste visa att jag minsann kan något om litteratur. Så jag bytte bok. Tog Resor i skriptoriet och gick mot kassan. Lite mer unik. Lite mer, ja, jag vet inte…
– Hej, sa hon.
– Hej, sa jag.
– 239 kronor, sa hon.
– Mm, sa jag.
– Hej då, sa hon.
– Tack hej, sa jag.