DELA
© Nya Åland

Tehy drabbas när Sipilä sparar

Det är bra att landskapsregeringen siktar på ett konkurrenskraftsavtal med den offentliga sektorn på Åland ur ett rättviseperspektiv. Men vårdfacket Tehy riskerar att förlora de förmåner facket fick under strejken.
Efter 13 månader av hot, tvång och bistra miner tog konkurrenskraftsavtalet mellan arbetsmarknadsparterna ett rejält steg framåt när det stod klart att 85 procent av de finländska löntagarna ingår i avtalet

Konsekvenserna blir att arbetsåret förlängs med 24 timmar och att semesterpengen för offentligt anställda minskar med en tredjedel. Dessutom ska löntagarna stå för en större del av socialavgifterna i framtiden samtidigt som det inte blir några löneökningar.

Målsättningen med avtalet är att höja Finlands konkurrenskraft för att få landets ekonomi på fötter igen. Med tanke på hur mycket prestige framförallt statsminister Sipilä lagt på konkurrenskraftsavtalet kunde man tro att hela Finlands ekonomi räddas av lite längre arbetsdagar.

Så är det givetvis inte. Att dra ett likhetstecken mellan antalet arbetade minuter och konkurrenskraft fungerar inom den traditionella, tunga industrin men haltar betänkligt inom de branscher där huvudmålet inte är att producera så mycket som möjligt.

Målet med avtalet är också att förbättra den offentliga ekonomin. I praktiken betyder det att kvinnor, som dominerar den offentliga sektorn, tar den största smällen när landet ska spara.

Konkurrenskraftsavtalet ska också stärka den finländska exporten. Tanken är god eftersom Finlands ekonomi är exportberoende. Men då det strejkbenägna transportfacket AKT står utanför avtalet finns det fortfarande en risk för att exporten äventyras om facket sätter sig på tvären.

Den största segern som avtalet i nuläget bjuder på är det faktum att arbetsmarknadsparterna nådde en överenskommelse. Den nordiska trepartsmodellen gäller fortfarande i Finland även om den fick sig en rejäl törn på vägen. Nu återstår det att se vilka spår Sipiläs hotpolitik lämnat.

Ålands landskapsregering planerar nu ett liknande avtal med de lokala fackorganisationerna inom den offentliga sektorn eftersom den privata sektorn redan berörs av riksavtalet. Att avtalet behövs är landskapsregeringen enig om, eftersom det vore oskäligt att endast anställda inom den privata sektorn på Åland drabbas av nedskärningarna.

Drivs den åländska versionen av konkurrenskraftsavtalet igenom kan landskapsregeringen räkna med direkta inbesparingar på över två miljoner euro, en betydande summa i spartider.

Det är bra. I dessa tider behövs det färre, inte flera motsättningar mellan den privata och offentliga sektorn. Hur avtalet ser ut i praktiken klarnar i vinter.

De åländska facken kan förstås ställa sig på tvären och endast åtnjuta de skattesänkningar som Sipilä nu lovar. Det som ändå talar för att de åländska facken går med på ett avtal som försämrar arbetsvillkoren för medlemmarna är att de åländska facken knappast skulle backas upp sina syster- och brödrafack i riket i en arbetskonflikt, eftersom de redan godkänt avtalet.

Ett av de åländska facken kan ändå bli en större förlorare; Tehy. Kopierar landskapet riksmodellen blir ÅHS-anställda, likt den övriga offentliga sektorn, av med en tredjedel av semesterpenningen. Exakt hur mycket mindre pengar i plånbok är än så länge oklart. Men klart är att direkta uppnådda förmånerna facket fick i samband med vårdstrejken 2014 hotar försvinna.

På lång sikt kan det betyda att den planerade arbetsvärderingen som görs för att lönerna ska bli mera jämställda blir strejkens enda seger. Ytterligare en anledning till att landskapsregeringen ta fram en bra modell som samtliga parter är nöjda med.