Tål vår natur alla nya inflyttare?
Hör rådjuret till vår fauna? Lupinen då? Eller mördarsnigeln?
Finland skall om ett par år ha en strategi för att stoppa oönskade djur och växter från att spridas. Borde Åland fundera på samma sak?
Hur är det med rådjuret? Fanns en gång, utrotades och planterades in på nytt. Men var det möjligen inplanterat också den första gången?
Om vi låter naturen ha sin gång så kommer Åland att översvämmas av rådjur. Så är naturen normalt inte funtad. Det normala är att alla djur och växter lever i samverkan och hålls i balans. Om det finns för mycket av en sort så finns det naturliga fiender som tar vara på överskottet.
De åländska jägarna är inga naturliga fiender. Men Åland har säkert i tiden haft varg, som såg till att rådjursstammen hölls i schack. Nu finns den inte och rådjuren blir för många.
Mördarsnigeln vet vi att inte hör hemma här. Men av med den blir vi inte. Kammaneten – likaså en oönskad invandrare – kan ställa till elände i havet. Jätteflokan har vi hört talas om och aktar oss för.
Men så ser vi mängderna av lupiner längs vägarna under försommaren och bara njuter av prakten. Och lovordar trafikavdelningen, som har skickat ut sina gubbar med fröpåsarna för att glädja oss.
Tills vi läser att lupinerna hör till samma sort som mördarsnigeln och kammaneten; den hotar all annan växtlighet längs vägarna. Till slut har vi bara lupiner kvar. Inga prästkragar, ingen kattfot, inga blåklockor. Det blir ganska så tråkigt.
I Helsingfors har kaninerna blivit en plåga. Det är tamkaniner, som har kommit loss och förökat sig. Nu förstör de allt i sin väg i parkerna. Vad händer när de sprider sig ut på landsbygden?
Kaniner skall inte föröka sig obegränsat. Inte gör hararna det heller. Var finns rävarna, som rimligen borde hålla stammen under kontroll?
Vi människor ställer till med så mycket obalans i naturen av ren okunskap att det är ifrågasatt om vi borde få röra oss fritt omkring. Men vem skulle hindra oss?
Vem hindrar oss att importera växter, som för med sig skadedjur som sedan inte går att utrota
Vem hindrar oss att pumpa ut ballastvatten från en annan del av världen med organismer, som plötsligt inte har en enda fiende men däremot kan ta kål på andra.
Vem hindrar oss att ta med oss djur och sjukdomar till andra delar av världen, djur och sjukdomar som sedan kan ta kål på växter och djur där. Det var det som blev drontens undergång. De arter som har utrotats under århundradenas lopp som följd av mänsklig aktivitet är oräkneliga. Tidigare förstod man det inte. Nu har folk åtminstone till en del fått upp ögonen.
Den som för ett antal år sedan såg tv-dokumentären om den giftiga agapaddan glömmer den inte. Paddan importerades till Australien för att ta kål på sockerrörsskalbaggen, men håller nu istället på att ta kål på Australien. Den förökar sig så kraftigt att den översvämmar inte bara trädgårdar utan också motorvägar.
Vad kan man göra? Rådjur, lupin, mördarsnigel och antagligen kammaneten är här för att stanna. Det är för sent att stoppa dem. Men framöver?
Visst behöver också Åland ett program för hur man stoppar inflyttningen av skadedjur och -växter. En lista på vad som redan finns här, vad som kan tänkas komma och hur man dels stoppar spridningen av inflyttade arter och, helst, stoppar inflyttningen av nya arter.
Och så gäller det att få allmänheten med på noterna, så det inte via privat import dyker upp ovälkomna gäster.
Ämnet tas upp i gårdagens Hufvudstadsbladet, där journalisten Peter Buchert har en avslutande fundering:
”Mot den bakgrunden är det spännande att vår strategi för att stoppa främmande arter till stor del skall bygga på tillit till gott allmänt omdöme. Vi tror på frihet under ansvar. Men dronten är nog skeptisk där han tittar ner på oss från en molnkant i paradiset.”
