DELA

Tack och hej smörgåsbordet

Smörgåsborden hör till framgångssagan om färjorna som tuffar mellan Sverige, Åland och Finland. I mer än 50 år har det varit en del av upplevelsen att för en relativt ringa penning få tillgång till ett ”dignande bord med läckerheter”, som det brukar heta i reklamen.
Och vem har inte fått den där kittlande känslan när man hungrig och glad stegar fram till bordet och vet att man får plocka åt sig huuur mycket som helst? Många har också medvetet valt bort potatis och bröd och annat billigt för att få rum med mera rom och ren.
Jag har också hört till de ivriga smörgåsbords-bordarna. Fram tills nu.

Plötsligt satt jag där i bufférestaurangen på ett fartyg som trafikerar våra vatten. Jag kände att jag hade fått nog. Känslan av skolmatsal och utfodringsanstalt kom krypande. Stressade människor med halvmaniska blickar armbågade sig fram för att få slafsa åt sig det som fick plats på tallriken.
Ungar som skrek. Folk som spillde saker precis brevid vårt bord. Ljudnivån visste inga gränser. Köerna gjorde att jag och mitt bordssällskap satt väldigt korta stunder gemensamt vid bordet. Vi hamnade i otakt.
Och maten då? Jag kände hur jag började ifrågasätta hela idén med att i rask takt äta både musslor, köttbullar och chokladmousse och skölja ner det med samma blaskiga vin. Gommen fylldes av en smak som liknade den lukt som uppstår i de kärl där servitörerna skrapar av matresterna under en buffédukning. Jag har själv gjort det. Bufféblandningen. Mums.

Det är ganska naturligt att smörgåsbordsfenomenet fick sådant genomslag på 1950- och 60-talet. Måhända fanns efterkrigstidens mödor och ransonering kvar i medvetandet. Smörgåsbordens överflöd blev en lyx i ordets bästa bemärkelse; prisvärt, mycket och trevligt. Och smaker man kanske inte fick till vardags.
På ett seminarium förra veckan sa Tallink-Silja Lines fraktdirektör att ”Trafiken mellan Sverige och Finland behöver akut nya koncept. Det är inte billig sprit och stående bord som gäller längre”.
I dag nöjer man sig alltså inte bara med att få så mycket som möjligt till så litet pris som möjligt. Kvaliteten har blivit viktigare. Lägg där till känslan av att mycket från smörgåsborden går till spillo, slängs. Det rimmar illa med den miljömässiga vakenheten. Vi har en förändrad bild av vad som är lyxigt.
I dag är kanske det är mer eftertraktat att få sig en lite dyrare maträtt gjord på åländska råvaror, än att trycka i sig maskinrullade köttbullar. Och dricka ett medvetet valt vin, i stället för att häva sig berusad på 45 minuter med hjälp av vinkranarna i buffén.
I slutändan handlar det om överflöd kontra kvalitet.

Jag uppmanar ingalunda till något slags bojkott av smörgåsborden och det finns båtar som har riktigt bra buffébord. Det är bara intressant att märka hur polletten trillade ner. Efter att i 20 år varit ett smörgårdsbord-fan så blev det plötsligt niet, nein, non merci.
I fortsättningen är det nog ”allakarten” som gäller.

Alfons Röblom