DELA
© Nya Åland

Stryp inte ditt barn, du kan få fyra månader villkorligt?

De låga straffen för misshandel är stötande för modern rättsuppfattning.
Han sparkade sin gravida fru i magen. Han knuffade i henne i väggar och mot köksbänkar, vred om armarna på henne, slog henne med knytnävarna. I tingsrättens dom konstateras lakoniskt att hon har känt smärta vid de olika incidenterna.
Sin son drog han i fötterna ur barnvagen, tog strypgrepp på honom så att han fick svårt att andas, höll honom upp och ner. Detta hände när sonen var en månad gammal. Vad sonen kände går ju inte att fråga.

Domen i Ålands tingsrätt lyder; böter på några tusenlappar och fyra månaders villkorligt fängelse. Ersättningen för rättegångskostnaderna är högre än ersättningen för sveda och värk till barn och mor.
I en stor dom som gavs samma dag dömdes fem unga män till varierande domar för stölder, skadegörelse, narkotikabrott och misshandel. Eftersom brotten var många och förövarna har tidigare domar blir de villkorliga fängelsestraffen rätt långa, och samtliga som lidit materiell skada, det vill säga blivit bestulna eller fått saker förstörda beviljas ersättning.
Att de drabbade skulle få några pengar av förövarna är i högsta grad osannolikt.
Jämför också med domarna i den stora snussmugglingshärvan på fastlandet, där förövarna dömdes ersättningsskyldiga till miljonbelopp, för att staten gått miste om intäkter.

Den fråga som förstås uppstår är; ska det verkligen vara så här? Den allmänna rättsuppfattningen, den känsla man får när man ser en dom som den förstnämnda, är att det inte är rimligt att någon kommer så lätt undan som lite böter och villkorligt fängelse om man misshandlat både fru och barn.
Ett brott mot liv, mot mänsklig kropp, alldeles särskilt när den riktas mot ett värnlöst barn vars främsta vårdare man borde vara, är mångfalt värre än när någon smugglat snus.

Nu är ju lagen som den är, och domstolarna kan inte döma annat än inom lagens ramar. Inte heller kan man säga att det självklart vore bättre med strängare straff, om det bara betyder fängelse. För misshandel i nära relationer finns ingen hjälp i fängelse, även om det bättre skulle tillfredsställa behovet av rättvisa och hämnd hos allmänhet och drabbade.

När domstolarna mäter ut straff så är det ju också i förhoppningen att brott inte upprepas, att en varning räcker, att lagens långa arm leder brottslingen in på bättre tankar.
Också där misslyckas man i straffmätningen. Kommer förövaren, i detta fall denna unga man och pappa, att förstå allvaret i sina handlingar genom det villkorliga straffet och lite böter? Kommer han, som under rättegången nekade till alla brott att komma till insikt om att han gjort något fel? Kommer han att jobba med sina aggressioner, sin kvinnosyn, sin benägenhet till våld till och med mot ett spädbarn.
Det ska i så fall komma från honom själv, för det är ingen som kräver det, inte inom lagens ramar.

Där måste en förändring komma, en lagändring som på ett mer tvingande sätt ger både rättvisa och behandling.
Professor Allan Rosas hävdar till exempel att han personligen är övertygad om att de låga straffen för mord, misshandel och våldtäkt som utmäts i Finland är en av orsakerna till den stora mängden våldsbrott.
En siffra som talar för sig själva är kanske denna: Enligt rättspolitiska forskningsinstitutets har var tionde person i åldersgruppen 15–74 år under de senaste tolv månaderna utsatt för någon form av våld. Var tionde person.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax