Strandnära boende en rättighet för alla?
När har en nyinflyttad familj utan åländsk anknytning beviljats dispens för att köpa strandtomt?
Borde sådana dispenser beviljas och i så fall till vem? Spelar det någon roll om personen heter Svensson eller Suominen?
Crosskeys vd Carita Weiss har köpt strandtomt på planerat område i Lemland. Men jordförvärvstillstånd fick hon inte och har nu gått vidare till Högsta förvaltningsdomstolen.
Fallet har väckt debatt. Handelskammarens vd Daniel Dahlén skriver att det skall vara fritt fram för alla att köpa tomt på planerat område, oberoende av om det är strandtomt eller inte. Tidningen Ålands chefredaktör Niklas Lampi kallar kansliminister Roger Eriksson (Lib), som tog beslutet om avslag, för paragrafryttare.
Diskussionen är onekligen intressant.
Om avslaget hade gällt en helt vanlig medelsvensk familj, som fått för sig att Åland kunde vara trevligt att bo på så hade knappast någon reagerat. Man hade bara konstaterat att sådana är reglerna. Må så vara att frun erbjöd billig och bra arbetskraft inom äldrevården.
Men nu gäller det en så kallad resursperson, sådana som det inte finns för många av på Åland. Sådana som åtminstone handelskammaren och andra liknande kretsar väldigt gärna vill se som inflyttare. Månne inte också det politiska etablissemanget med glädje välkomnar familjen Weiss.
Men kan man för den skull behandla en familj annorlunda än en annan? Och var går i så fall gränsen för när någon är så viktig för samhället att hon eller han kan särbehandlas? Det påstås i debatten att undantag har gjorts förr, men det verkar inte så.
Månne inte politikerna försätter sig i en väldigt svår sits om de inte följer något slags riktlinjer i tillståndsgivningen.
Om man, som Dahlén, anser att hembygdsrätten, näringsrätten och jordförvärvsrätten är förlegade i dagens värld så arbetar man vidare på den linjen. Men då måste man arbeta för att dessa åländska särrättigheter avskaffas. Man kan rimligen inte argumentera för att de skall tillämpas på en del men inte på andra.
Och att få det politiska etablissemanget med sig på att avskaffa rättigheterna – vill den åländska befolkningen att de avskaffas? – det kommer att ta tid. Därmed inte sagt att det är omöjligt. Vem vet hur världen ser ut om 50 år.
Fram till dess skall detta med särrättigheter och diskriminering av folk bortifrån hanteras på något sätt. Hur?
Man kan köpa med option på strandremsa när hembygdsrätten är klar. Frågan är om säljaren vill vänta med en del av betalningen så länge.
Någon har i debatten tyckt att ett sådant förfarande ser fult ut, men varför det om man har ett klart och tydligt avtal om vad som gäller. Om säljaren under de aktuella åren upplåter en del av sin strand så är inte heller det förbjudet.
Det finns andra sätt att kringgå lagen.Den framtida säljaren kan bygga ett flott hus och hyra ut det. Och sedan sälja hus och tomt när hembygdsrätten är bärgad. I den sortens uppgörelser handlar det om hur mycket man vågar lita på varann. Säljaren kan ångra sig, köparen likaså.
I det här fallet har köparen inte försökt kringgå lagen utan vill ta sig rätt igenom den. Allt tyder på att man vill ha en diskussion om de villkor som gäller i dag.
Makarna Weiss uppfyller de facto alla kriterier för inflyttade som vill bli fast bosatta, med ett undantag. Det står uttryckligen i landskapsförordningen om jordförvärvstillstånd att marken inte får gränsa till vatten.
Antagligen är det precis det man vill komma åt. Inte skrota de åländska särrättigheterna. Inte särbehandlas jämfört med andra inflyttade. Utan göra villkoren litet rimligare – ur de inflyttades synvinkel.
Strandnära boende har diskuterats en hel del på senare tid. Att kunna erbjuda bostad med egen eller gemensam strand har i skärgårdskommunerna setts som en möjlighet att få inflyttning.
Och det är inte alls svårt att ta bort villkoret att tomten inte får gränsa till strand. Det räcker med ett beslut i landskapsregeringen. Men så länge det beslutet inte är fattat så gäller det som står skrivet i dag.
Och när väl bestämmelserna mjukas upp – den dagen kommer – så får man inte ångra sig efteråt. Det är därför inga beslut som gäller särrättigheterna fattas lättvindigt.
