Stötande opposition ett mått på demokrati
Pussy Riot är irriterande provokativa, respektlösa, uppenbarligen fullkomligt orädda och dessutom väldigt väldigt arga.
Undra på då att de dömts till två års fängelse för att ha spelat en punkig nidvisa om president Putin i en rysk-ortodox kyrka i Moskva. Det verkar ju helt rimligt.
Eller?
En lång och klassisk rysk tradition av starka och enväldiga ledare har sedan många år tillbaka fått ett nytt namn att lägga till listan på despoter. När Vladimir Putin omvaldes som president var det många som protesterade, och kritiken mot valets legitimitet var hård. Inför valet och efter det har journalisters möjligheter att fritt rapportera om vad som händer i Ryssland allvarligt begränsats, samtidigt som Putins grepp om olika delar av stats- och rättsapparaten hårdnar.
I denna anda av hårdnande kontroll och repression som tycks vara en del av vågrörelserna i rysk politik, kommer folkliga protester i olika och stundvis fantastiskt finurliga former. Och bland dem Pussy Riot, tjejpunkkollektivet som inte har särskilt många låtar på sin meritlista, som alltid bär färggranna balaklavas för ansiktet, och som dyker upp som teaterföreställningar på alla möjliga och omöjliga platser.
Som till exempel en kyrka. Som till exempel sjungande en bön om att den heliga Modern ska befria landet från Putin.
I vårt land kunde man kanske beteckna en sådan aktion som pubertal och effektsökande, och man skulle skratta och smälla tjejerna på fingrarna med lite böter.
Icke så i Ryssland. Där hölls de tre aktivister som deltog anhållna utan rättegång under en orimligt lång tid. Där blev domen, trots hårda påtryckningar från utlandet, två års fängelse.
Pappa Putin skändar man inte ostraffat, inte heller den allt starkare alliansen mellan kyrkan och Putin. Kopplingen mellan den rysk-ortodoxa kyrkan, Putin och den växande ryska nationalismen är en bubblande brygd som med rätta oroar observatörer både inom och utom landet.
I varje demokratiskt samhälle finns en viktig roll att spela för oppositionen, och då inte i första hand den parlamentariska och välkammade sorten. Vi behöver våra skändare och skitkastare, våra vulgära stå-uppare och gycklare, alla som testar gränserna för det tillåtna och ifrågasätter varför det förbjudna är förbjudet.
Mest av allt behövs sådana människor och grupper i samhällen där det offentliga utrymmet och det fria samtalet är kringskuret av makthavare. Intressant är det förstås också att revolten i Pussy Riots fall kläs i feministiska termer. Det är inte bara vanlig sketen hetero-manlig opposition, det är en ful-i-truten-feministisk, punk-ilsken, teatralisk opposition som inte drar sig varken för att vara grotesk eller stötande.
Vi kan formulera det så här: De som har makt ska häcklas. De ska kritiseras, förlöjligas och hånas. Det är ett mått på varje sund demokrati att makthavare står ut med detta, att de inte upplever sin makt hotad av den, och att de till och med kan lära sig uppskatta att vara föremål för gycklares uppmärksamhet.
Slår man ner på motståndet är det sin egen spegelbild man träffar i den skrattspegel som hålls upp framför en.
Frige Pussy Riot.
