Stora utmaningar, men ett friskt Liberalerna behövs
Undvika gnäll, förnya politiken och locka nya kandidater. Katrin Sjögren har en grannlaga uppgift framför sig när hon nu tar sig an ordförandeuppdraget i Liberalerna.
Varje regering behöver en stark opposition för att fungera som bäst. Om inte regeringens förslag möts med skarpa motförslag riskerar regeringen att falla för lättjan och bli lat. Nog för att regeringen Gunell haft farten uppe under det första året, fattas bara annat, men det är de kommande tre åren som kommer att sätta betyget inför nästa val.
Hittills har oppositionen i lagtinget, bestående av Liberalerna och Ålands framtid, mest bestått i att säga nej och gnälla på regeringen. Det har också Katrin Sjögren insett.
Dagen efter hennes övertygande seger i den uppfriskande öppna ordförandekampen mot Mats Perämaa och Tony Asumaa, är just att undvika gnället en av de saker hon nämner som viktiga. Hon vill föra en trovärdig oppositionspolitik, inte uppfattas som motståndare till allt. Det lovar gott.
Också internt har Sjögren ett stort jobb framför sig. Inför torsdagens val beskrevs det som ett val mellan höger och vänster inom Liberalerna. Den mer ekonomiskt inriktade Perämaa mot den socialpolitiskt engagerade Sjögren. När ”vänsterfalangen” nu vann, måste den nyvalda ordföranden överbygga eventuella klyftor mot de som ser mer åt höger i partiet.
Gissningsvis kommer vi att få se Sjögren uttala sig mer i ekonomiska frågor för att bredda sig i väljarnas ögon. Samtidigt behöver hon Perämaa som finansministerkandidat. Ännu en balansgång.
Sjögren aviserade också att samtliga partiets program kommer att ses över och skrivas om. Politiken ska bli tydligare, är budskapet. Det lät väljarna tacka för. I det senaste valet var partierna till bedrövelse otydliga i sakfrågorna, och gjorde valet mer till en fråga om tradition eller tycke och smak, snarare än faktiska politiska ställningstaganden.
Några större lappkast i de viktigaste frågorna lär vi dock knappast få se.
Den tredje punkten som Sjögren betonade för hennes första mandatperiod som partiordförande är att locka nya kandidater till partiets listor. Ett av Lib:s största problemområden.
Unga och kvinnor är i fokus, och för Ålands skull är det bara att hoppas att det arbetet lyckas. Ålders- och könsfördelningen i Lagtinget är närmast löjeväckande snedvriden. Ett lagting som ska vara av ålänningarna, för ålänningarna borde också se ut som ålänningarna.
När det gäller eventuellt regeringssamverkande framöver stänger förstås inte Sjögren några dörrar, men öppnar heller inga. Rimligtvis borde Liberalerna och Socialdemokraterna, som i mångt och mycket ligger väldigt nära varandra i den politiska mitten, kunna hitta varandra. Men kampen om mittenväljarna, och personkemi, splittrar.
Kanske borde man försöka lyfta blicken en aning och i stället för att se dessa väljare som en statisk grupp försöka att utöka den och därmed skulle båda partierna gynnas, liksom politiken de vill föra.
Hur som helst är det bra att Liberalerna nu kommit vidare och kan se framåt med en ny ordförande full av kraft.
Det behöver partiet, det behöver lagtinget och det behöver Åland.
Så grattis Katrin, och lycka till.
