DELA
© Nya Åland

Stenarna viner i politiska glashus

Boom. Boom. Boom.
Signalerna om annalkande fara och hot har ljudit över landskapet med sällsynt frenesi.
Är Åland på vägen ner i avgrunden? Ska vi ringa i kyrkklockorna, låta sirenerna ljuda, kasta oss handlöst i en räddningsbåt?
Minst det kunde man tro om man följt de senaste dagarnas kalabalik kring lagtingsledamot Igge Holmberg. Man kan inte annat än med förvåningens finger i häpnadens vidöppna mun betrakta de pompösa brösttonerna, den falska upprördheten, de oerhört billiga populistiska poängerna som plockats på denna debatt.
Särskilt äcklig har diskussionen varit i den spyhink som tidningen Ålands debattsida utgör.

Innan nån nu hinner samla upp ånga i bröstkorgen för en eruption av indignation vill jag försäkra att – nej, Nya Åland tycker inte att det vara bra att kalla en liten prinsessa en parasit. Det var dumt.
Men nog nu.

Och, när dammet lagt sig, kanske en liten, liten skammens rodnad på kinderna för de mest högljudda. Det var ju ändå inte Harmadgeddon.
Kanske en liten vaknande insikt kan komma att man kanske låtit sig manipuleras att tro att det fanns en jättelik folkstorm kring frågan, när mycket av det som sagts och skrivits offentligt, inklusive polisanmälan, kommer från två personer, Nils Manelius och Jack Sjölund, med starka intressen att svartmåla just Igge Holmberg.

Kanske man kan börja inse att ivern att fördöma Holmbergs beklagliga ordval inte var värt kostnaden att hamna i samma sällskap och driva samma agenda som de herrarna, och att de anonyma debatterna än en gång skapat ett obehag och en hets som vårt samhälle inte mår bra av.
Kanske kan man rentav känna att det skaver lite i nosen av den där ringen man inte tänkte på att man blev ledd i.

I detta fall har även Nya Åland, även denna gång, misslyckats med att helt hålla våra forum och tidningens sidor fria från övertramp. Man blir blind efter ett tag, och måste ta sig i kragen om och om igen för att komma ihåg att det finns människor som gliringarna träffar.
Man måste om och om igen förklara att det inte är en mänsklig rättighet och ingen yttrandfrihetsfråga att få smutskasta andra människor utan att behöva stå för det.

Självklart har det också i denna debatt funnits en beställning på en skandal av det slag som Holmberg nu bjöd på, den självklara backlash som följer efter att man som Socialdemokraterna gjorde allt rätt inför valet och sedan seglat genom de första regeringsmånaderna utan större incidenter.
Det som går upp måste komma ner, men man hade önskat, i en mer saklig och rationell värld, att de första ropen på regeringens avgång hade skallat för något av större och verklig betydelse.

Det står stora frågor på agendan när lagtinget på måndag återupptar sitt arbete. Som Nya Ålands granskning av regeringens första månader visat, finns det viktiga framtidsprojekt att diskutera som knappt lyft från marken än.
Kan vi, snälla, höja blicken dit, och sluta trampa omkring i de mentala sumpmarker där den åländska debatten nu tycks ha hamnat.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax