DELA
© Nya Åland

Starta Trivselfaktorn Ab, ge alla vettigt jobb

I en blomstrande högkonjunktur vore det läge att lösa problem som inte försvinner på ett värdigt och vettigt sätt.
Man kan inte påstå att pengarna rullar in på Åland. De forsar. Vi lever i en högkonjunktur där företagen rullar på som tåget, där it-sektorn växer så det knakar, offentlig sektor har pengar (åtminstone på landskapsnivån) och det byggs som aldrig förr.
Annonsmarknaden är, för att uttrycka det blygsamt, på gång. Det åländska samhället blomstrar.
Var, i detta oerhörda välstånd, finns problemen?

Naturligtvis kan man säga att alla goda ting har ett slut. Det kommer sämre tider, och dem ska man förbereda sig för, också genom att inte släppa alltför många hål på den offentliga svångremmen som sedan måste dras åt. Den sjukan har vi ändå sett ganska mycket av, särskilt under ett valår då generösa löften kan ge avkastning i ett tryggt jobb ytterligare fyra år framåt.

Den största risken med välståndet finns dock, samhällsekonomiskt sett, i att vi som samhälle inte tvingas välja vad vi vill satsa på och vad vi verkligen tror på. Eftersom kapitaltillgången är så god kan samhället pytsa ut lite här och lite där, men inte stenhårt välja väg någonstans. Man kan också ägna sig åt så kallad regionalpolitik som i verkligheten är ett förtäckt bistånd, lika verkningslöst på lång sikt som beroendeskapande, i stället för att verkligen satsa på sådant som kan leva vidare på egna ben.

Man kan ha projekt hit och dit som man redan från början vet inte kommer att leda någonvart. Trots rikedomen fattar man dock inte på den politiska nivån några beslut för att lösa problem som bara de offentliga ansvarstagandet kan lösa..
Ta som exempel den grupp människor på Åland som i dag står utanför den öppna arbetsmarknaden – de långtidsarbetslösa, personer med olika former av funktionsnedsättning, personer med sociala problem och missbruksproblem.
Även om ambitionen naturligTvis kan finnas där så vet alla med insikt på området att det finns en grupp som aldrig ryms in i vanliga lönejobb. Inte så att arbetsuppgifter saknas, tvärtom, men så att inget företag vill betala för tjänsterna.

Detta leder till att det finns en grupp människor som bollas mellan system och projekt som på olika sätt finansierar arbetsprövning, -praktik och -träning, men där det inte finns en rimlig chans att leda till det påstådda målet – ett riktigt jobb.
Detta kunde samhället välja bort genom att se sanningen i vitögat. Skapa ett ”bemanningsföretag” för dem som kvalar in, med hyfsat stränga kriterier, anställ dem i det samhällsägda (och-finansierade) Trivselfaktorn Ab och skicka ut dem på våra åländska arbetsplatser för att göra allt det som företagen rationaliserat bort men som ogjort gör att vi blir stressade och vantrivs. Det finns kök att hålla ordning i, ärenden att gå, blommor att vattna, småprat och enkla praktiska saker som blir ogjorda för att ingen hinner med dem och inget företag betalar.

Jag garanterar att en sådan samhällsinvesteringar skulle betala sig i form av bättre trivsel och färre stressrelaterade sjukskrivningar, samtidigt som livet kunde bli enklare och värdigare för en stor grupp människor som inte har skuld i att samhället blivit för specialiserat och snabbt för dem.
Man kan också göra gott för pengarna, och det är inte ens nya pengar. Det är bara det att man inte vågat och velat ta ansvar för en sådan helhetslösning.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax