Stabil mitten-politik av regnbågs-regering
Tidningen Ålands chefredaktör Niklas Lampi skrev i förra veckan en ledare om hur Socialdemokraterna dominerar regeringsarbetet, och hur högerpartierna knappt gör något avtryck alls.
Lampi öste beröm över lantrådet Camilla Gunell (S), men gömde en tagg i sammetshandsken – den att hon i kraft av sin skicklighet skulle ha lindat de övriga partierna kring lillfingret så att de knappt ens märker hur sosse-politiken dominerar.
Nåja. När Niklas Lampis tydliga agenda för den nya högeralliansen Moderat samling tar sig uttryck i denna form av tuff kärlek så är det ändå ganska lätt att genomskåda. Piskan snärtar vid mitten-strecket och manar högern längre högerut genom att vifta varnande med det röda sosse-skynket.
Intressantare är att fundera på vilken politik den sittande regeringen faktiskt för, och vilka ministrar och partier som styr mest.
Någon klar vänstervridning står inte att se. Snarare har Socialdemokraterna för sina specifika valfrågor, om man ska mäta med den måttstocken, fått ganska dåligt resultat. Nån stor tandvårdsreform blev det inte.
Man har beslutat att frysa inne indexjusteringar bland annat för studerande, och budgetförslaget för 2014 innehåller en massa reformer av välfärdssystemet, men just inga satsningar på socialdemokratiska kärnområden.
Inte heller svänger budgeten eller regeringen i stort särskilt mycket åt höger. Eftersom skatteinstrumentet saknas i regeringens verktygsbox, är det inte tal om några skattesänkningar. Av Fredrik Karlströms kaxiga attityd kring riskkapital och en förändrad riktning för jordbrukspolitiken har det på sin höjd blivit en tumvante. Att driva förändring var inte så lätt, särskilt inte med Centern som stretar emot när det gäller de egna kärnområdena.
Johan Ehn, det nya moderata storpartiets partiledare tills vidare, sitter på sin drömpost i regeringen. Kanske inte kultur då, men nog utbildning. Ändå har det varit förvånansvärt tyst kring det området. Ehn har stretat på med gymnasiereformen, men något påtagligt nytänkande eller förändringsdrift går inte att skönja, varken åt det ena eller andra partipolitiska hållet.
Gun-Mari Lindholm ägnade det mesta av sin energi under sin minstertid på samhällsservice-reformen, och hon gjorde det bra, men inte heller där kan man riktigt definiera riktningen som höger eller vänster, snarare en allmän framåtvridning som kommer av ekonomisk nödvändighet. Förändringen kommer för att den måste.
Carina Aaltonen, som med sitt ansvar för ÅHS egentligen sitter på den tyngsta posten i regeringen, ekonomiskt sett, är väl den då som skulle stå för vänsterkantringen, men vad gäller ÅHS har inga stora partipolitiska strider ägt rum, annat än den kring Barbro Sundbacks ordförandeskap, och det handlade inte främst om vänsterpolitik.
Den största tydliga kursändringen som landskapsregeringen gjort har skett genom infrastrukturminister Veronica Thörnroos, som drivit igenom en driftsprivatisering av skärgårdstrafiken, något som från vänsterhåll varit otänkbart för inte alltför länge sedan.
Fortfarande är det på axeln Centern-Socialdemokraterna, Roger Nordlund och Camilla Gunell som makten vilar i regeringen, och det borgar för en solid mitten-politik. Något annat är svårt att se. I den senaste budgeten höll man hårt emot de krav på alltför snabba eller stora nedskärningar som säkert diskuterades från högerkanten, och resultatet landade i en betoning av strukturella förändringar för framtiden, snarare än snabba vindfall.
En tråkig analys kanske, men häftigare är det inte i verkligheten.
