DELA
© Nya Åland

Sprid ljus över maktens hus

Ofta nog är de politiska piruetterna väldigt förutsägbara. Därför var det nästan upplyftande att i lagtinget i torsdags uppleva en omröstning som gick på tvärs mot vad den skulle.
Mindre upplyftande är det att de som bestämmer inte sitter inne med kunskaperna.
Talman Barbro Sundback (s) är ordförande för socialdemokraterna, som sitter med i landskapsregeringen. Alltså ingår hon i majoritetsblocket och förväntas uppträda enligt det. Och så röstar hon helt fel. Hon inte bara röstar med oppositionen mot sin egen grupp. Hennes röst blir dessutom utslagsgivande, så hela budgeten måste gå en vända till till finansutskottet och lagtinget kunde ta julledigt fyra timmar senare än det först såg ut som.

Vi får antagligen aldrig veta med säkerhet om det berodde på tövel eller var en protest. Möjligheten finns att hon bland alla närmare 40 omröstningar inte kom ihåg att socialdemokraterna inte längre ville ha ÅHS-klämmen. Och eftersom talmannen ger sin röst först av alla så blev hon inte heller uppmärksamgjord på ändringen.
Men den möjligheten är försvinnande liten. Klämmen lades fram av de obundna för att socialdemokraterna backade ur. Det var Sundback som lät de obundna ta över. Så tövel var det inte.

Talmannen röstade alltså med berått mod mot majoriteten och sin egen grupp. En protest.
Förklaringen fick vi uppenbarligen när (s)-gruppens ordförande Christian Beijar senare berättade att han hade fått grönt ljus av de andra gruppledarna i regeringsblocket att lägga fram klämmen. Men att det ljuset slog om till rött när ledarna talade med sina grupper.
Klämmen uppfattades, var avsedd att uppfattas, som kritik mot hanteringen av Ålands hälso- och sjukvård. Kritiken riktades mot hälsominister Harriet Lindeman (fs). Lindeman hade redan sagt att hon kommer med ett meddelande om ÅHS. Om klämmen hade godkänts så skulle det uppfattas som att meddelandet tvingades fram genom klämmen.
Prestige, ja. Men också någon form av regler för hur man samarbetar politiskt.

Det pinsamma i sammanhanget är att gruppledarna för centern och de frisinnade uppenbarligen inte kände till hur medlemmarna i respektive grupp tänker och tycker. Eller inte har auktoritet nog att förklara för gruppen vad man hade kommit överens om.
Nu var det Beijar som fick ta skammen. Han lade fram ett klämförslag, men vågade inte rösta för det själv. Så kan det uppfattas. Och talmannen tyckte det var på sin plats att näpsa regeringskumpanerna för att de inte vet hur de vill ha det. Men också hon kröp till korset i andra omgången. Det finns gränser för hur mycket man får tära på ett kanske inte alltför sammansvetsat samarbete.

I vilket fall som helst har debatten lett till att det i vår ordnas en debatt om ÅHS och bara ÅHS. Där kan alla komma med synpunkter, kritiska och berömmande. Man kan ställa frågor om allt det man inte begriper och man kan vädra sitt missnöje.
Litet synd är det att utomstående inte kan delta i lagtingsdebatterna. Det skulle antagligen behövas människor som kan svara på en rad frågor, som nu verkar konstiga. Till exempel verkar det väldigt märkligt att styrelsen för ÅHS har delegerat så till den grad att de styrelseledamöter som sitter i lagtinget inte vet vad som är på gång när det är dags för lagtinget att ge sin välsignelse.
Förvaltningschefen Björn-Olof Ehrnström verkar bitvis lika förvånad i sin insändare i fredagens tidning. Han trodde att alla hade tagit till sig informationen eller åtminstone frågat efter den i den mån den inte fanns tillgänglig. Det har nog flera trott.
Men inte heller Ehrnström förklarar i insändaren hur man plötsligt har kommit upp i 29,5 miljoner för etapp 2 och 3 av sjukhusets utbyggnad. Etapp 2 beräknades för ett år sedan kosta 7 miljoner euro. Etapp 3, flytten av Grelsby, fanns inte med då, men skall enligt finansutskottet ligga kring 10 miljoner. Eller?
Det finns alltså all andledning att välkomna debatten som förhoppningsvis skall kunna sprida ljus i kunskapsmörkret.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax