DELA
© Nya Åland

Språkpolitik i vuxenversion ger inga snabba poänger

Hotbilderna om finskan på Åland är som heliumballonger. De bara växer och växer, men det mesta är gas som snabbt förflyktigas.
Åland förfinskas i kontakterna till Finland, för att Finland förfinskas över huvud taget. Det är tidningen Ålands chefredaktör Niklas Lampis budskap i tisdagens tidning, och en kontring till Harriet Tuominens resonemang i Nya Åland om att man statistiskt inte kan påvisa att en dramatisk minskning av antalet svensktalande på Åland skulle pågå.
Lampi kommer alltså till den icke överraskande slutsatsen att det är Finland som är problemet, eller snarare Ålands konstitutionella band till Finland. För det finns ingen annan bot än att ändra på saken, antingen så att Åland blir självständigt eller en del av Sverige. Huruvida detta nu är tidningen Ålands linje och målsättning är något dunkelt, men antydningarna är många på att så är fallet.

Låt oss alltså vara tydliga.
Nya Åland står fast vid att Ålands självstyrelse är och har varit en bra sak för Åland. Självstyrelsen har gett Åland en unik möjlighet att utvecklas på egna villkor och att bygga ett framgångsrikt och tryggt samhälle. Denna positiva utveckling har naturligtvis inte varit spikrak eller utan problem, men den har skett i Finland, med en överväldigande finskspråkig majoritet i riksdag och regering.
Det säger ändå något om att finländsk minoritetspolitik.

För de krafter på Åland som vill se ett självständigt Åland är det av största vikt att måla upp en fara, ett hot om språkligt förtryck som är tillräckligt starkt för att mobilisera ålänningarna att i ett val rösta för förändring. Hittills har det inte gått så väldigt bra, och en överväldigande majoritet tycker fortfarande att vi har det bra som vi har det.
Alltså måste problemet bli värre, annars fattar ju inte folk.

Därav ett veritabelt bombardemang av övergrepp som tidningen Åland och Ålands framtid tycker sig se. Man kopplar ihop där kopplingar inte finns, spårar illvilja där det bara finns okunskap och onda avsikter där det bara finns en viss likgiltighet från rikspolitikers sida.
Det är okej och som det ska vara att Åland är världens centrum för ålänningarna, men det kan med bästa vilja i världen inte vara det för alla andra, och det är en beklaglig form av storhetsvansinne att tro att alla beslutsfattare i Finland faktiskt bryr sig så mycket att de ständigt är ute efter att jäklas med ålänningarna.

Den ständiga katastrofberedskapen gör det svårare än någonsin att faktiskt göra något åt de språkliga problem som finns. Inordnade i ett mönster blir hotet stort och skrämmande, i bitar är det möjligt att ta en bit i taget och lösa det.
Det finns helt enkelt två sätt att reagera på hinder. Det ena är att bli förbannad, kasta någonting i marken och skrika att nu skiter jag i det här.
Det andra är att bita ihop och fortsätta prata, att tro att man kan jobba vidare, och att svälja förtreten när det går en emot för att hålla processen igång. Säga vad man vill om lantrådet Roger Nordlund, men det har han gjort genom alla år

Detta kanske inte behöver sägas, men jag gör det ändå. Det senare förhållningssättet är det vuxna och det realistiska sättet att driva politik. Det är också det enda sättet om man vill fortsätta tro att minoritetsskydd är möjligt och att stater kan existera som inte är homogena in i minsta detalj. Om inte ett självstyrt Åland i Finland funkar, så väl som vi har det förspänt, hur skall det då någonsin vara möjligt för olika etniska grupper i krigsområden att samexistera.
Den tror vill jag fortsätta leva i. Alternativet är för otäckt.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax