Sparkraven på rikssidan inget som rör Åland?
Nu är det 19 dagar kvar till valet. Och vi är alla fullt på det klara med vad partierna vill, vad de är överens om och vad vi väljare kan påverka beroende på hur vi röstar.
Eller?
Annica Lindström, Nya Ålands politiska reporter, efterlyste i lördagens tidning debatt inför valet. Hon förmodade, säkert med rätta, att valdebatten har hamnat i fötterna på flyktingfrågan, som är så mycket större. Men det betyder inte att det inte behöver fattas beslut också i andra frågor under fyra år framöver.
Den stora frågan på rikssidan just nu är regeringens sparprogram med krav på nedskurna helgersättningar, förkortade semestrar med mera för att få ner arbetskostnaderna och på så sätt öka landets konkurrenskraft.
Den yrkesgrupp som där drabbas hårdast av nerskärningarna är enligt uträkningar som har gjorts barnmorskorna. Är det samma på Åland? Gäller regeringens sparkrav här eller bestämmer vi själva?
Tehy på Åland har eget avtal. Kan riksdagen tvinga in våra tehyiter i ett sparprogram? Eller är det kanske landskapsregeringens uppgift?
Hur är det med poliserna? Med handelsanställda, som har ett riksomfattande avtal? Någon som vet?
Finns det åtgärder i regeringens sparprogram som påverkar oss direkt eller är det så att inget hotar vår välfärd när staten drar åt svångremmen? Är det här helt ointressant i en valrörelse?
Vi vet att klumpsumman för fjolåret har dragits ner, Åland skall betala tillbaka 800 000 euro. I det budgetförslag för nästa år som riksdagen börjar debattera i dag är klumpsumman nästan 400 000 euro lägre än årets. Räcker det med det? I det första förslaget låg den på nära 2 miljoner euro under årets summa. Och vad kan vi hoppas på eller befara framöver?
Vem har tidigare fått de pengar som nu uteblir? Än så länge är det inga jättelika summor, men om riktningen bibehålls en tid framöver så kan det svida ordentligt. Att det inte är något trevligt ämne att diskutera lär de flesta vara överens om, men är partierna också överens om var det skall skäras?
För det måste antingen skäras eller tas lån om pengarna inte räcker till. Och vill de i så fall tala om det för oss? Eller angår det inte oss väljare?
I dag fylls tidningarnas insändarsidor av deklaratoriska texter. Kandidater från olika partier redogör i punkt för punkt vad partiet vill – eller vad den enskilda kandidaten lovar genomföra om hen blir vald. Ibland händer det att någon opponerar sig mot vad någon annan påstått, men det gäller mest detaljer.
Så hur skall man som väljare veta? Om alla är överens, varför har vi då val?
En valkampanj behöver inte vara fullt så lång och färgstark som inför presidentvalet i USA, där den som bär sig mest buffligt åt verkar samla mest röster – i ett inledande skede. Men som gammal politisk journalist är det inte utan att man ibland saknar de valdebatter, som i tiden ordnades av Åländsk samling runtom på Åland.
Formen har spelat ut sin roll, nu vill folk få allt serverat hemma i TV-fåtöljen. Eller i mobilen. Men debatten som sådan kan aldrig bli föråldrad. Det är genom debatten samhället formas. Det är genom att argumentera för och emot som vi skapar oss en uppfattning om vad vi vill och hur vi vill ha det.
Någon som känner sig kallad?
Harriet Tuominen
