Spara på infrastruktur lika väl som skola och omsorg
Nu börjar det på allvar.
Infrastruktursektorn i Mariehamn har under sommaren funderat på hur man ska möta de strängare sparkrav som stadsfullmäktige pålagt de olika delarna av förvaltningen.
Som vi tidigare berättat drabbar besparingarna förstås den sociala sektorn och bildningssektorn hårt, eftersom det är där stora kostnader finns för vården, skolan och omsorgen.
Också infrastruktursektorn ska spara.
Exempelvis:
Ingen plogning före kl 7 eller efter kl 16. Ingen sandning på bostadsgator.
Minimal eller ingen skötsel av grönytor och allmänna områden (annars ett populärt sommarjobb för våra ungdomar).
Släckt gatubelysning under delar av året och timmar av dygnet.
Hyresdebitering av bolag och verk som har kablar i stadens gator.
Och så vidare.
En del åtgärder är helt begripliga. Om man redan, som det står i beredningen, lyckats spara 40.000 euro på att ta hem gräsklippningen i stället för att lägga ut den på entreprenad, så är det ju väldigt märkligt att man inte gjort det tidigare.
Andra förslag, som den om snöplogningen känns, ursäkta nu, som ett sätt för förvaltningen att säga att det minsann inte går att spara mer, för då blir det kaos. Med den förra snörika vintern i minne, tänk hur det sett ut och hur få som ens kommit till jobbet på förmiddagen om inte plogbilarna satt igång före kl 7?
Mycket riktigt konstaterar också avdelningscheferna efter att ha lämnat en rad konkreta förslag, att sparmålet inte kan nås med dessa. Målet, att spara 1,4 miljoner jämfört med bokslutet 2012, utan beaktande av löneökningar, är omöjligt utan att våra politiker prioriterar bort saker, sägs det. Och det lämnar förvaltningen med öppna armar till den politiska nivån.
Detta kommer på den politiska nivån inte att gillas alls. Man kan kanske acceptera budgetöverskridningar när det rör saker som inte kan förutses, som om det inom bildningssektorn uppstår en variation i antalet elever med särskilda behov, eller inom äldreomsorgen en särskilt krävande vård.
Inom infrastruktursektorn bör man med mindre risk för oförutsedda variationer kunna räkna ut vad saker kostar, och om man i strid med fullmäktiges budgetram lämnar in ett förslag där man säger att det inte går utan tydligare prioriteringar, då har man kanske inte försökt tillräckligt. Eller riktat in sig på förslag som man vet kommer att bli oerhört impopulära och få notoriskt opinionskänsliga politiker att vackla.
Eller, vilket också är fullt möjligt, så är helt enkelt sparkraven för tunga och för hårda.
När budgetförslagen från de olika avdelningarna kommer upp till debatt finns det åtminstone en sak att hålla ögonen på. Om bildningssektorn och den sociala sektorn sparar som de blivit tillsagda kommer det att märkas stort i det som är samhällets viktigaste verksamhetsområden.
Då ska banne mig infrastruktursektorn också klara av det. Eller hur Roger Jansson (M), ordförande för infrastrukturnämnden?
