Who the fuck is Alice anyway?
Att Rosella blir fullbokad är ytterst ovanligt, men naturligtvis skulle detta ske när jag hade en bokad intervju med Smokie där. Som siste passagerare ombord var jag endast en plats ifrån att inte få möta mitt favoritband.
Ja, så är det. Det är ett faktum som har gett mig gliringar. När kollegor och läsare frågat vilket mitt favoritband är, och jag slänger ut ”Smokie”, kunde jag lika gärna ha slängt in en rökbomb i deras gapande munnar. Efter harklingarna följer besvärade kommentarer som; ”Det var otippat”, ”Vad modigt att erkänna” och ”Det var inte så creddigt”. Men då jag alltid har fått lära mig att det inte finns något coolare än att stå för sina åsikter, så är jag därav cool. Trots att jag älskar Smokie.
Smokie själva är medvetna om kritikernas avoga inställning. De sa till mig att man inte kan vara creddig där om man är framgångsrik. Terry Uttley berättade för mig att de däremot möts av stor respekt hos andra musiker, speciellt i hårdrockskretsar.
De få gånger jag olyckligt hamnar i karaoke-sammanhang är Smokie förstås en självklarhet. Det blir ”I’ll meet you at midnight”, ”Wild, wild angels” eller ”Don’t play your rock’n’roll to me”. Det var med andra ord länge sedan jag gick förbi den där granndörren där den tjatigt tråkiga Alice hade bott i 24 år. ”Who is Alice anyway?”, som Terry Uttley frågade mig. Det är alltså hög tid att släppa henne.
Smokie sa till mig att de lätt vandrar vidare från generation till generation. Och det var så även jag blev inbiten Smokie-älskare. Jag minns bandet från att min pappa lyssnade på dem i bilen när jag var liten, speciellt ”Pass it around” från debutalbumet. Därefter har de följt mig i ur och skur genom livet. ”Fans tycker att det finns en Smokie-låt för varje ögonblick i livet”, sa de till mig. Och precis så är det.
Min son har matats vidare med Smokies repertoar genom mig. När han inför konserten undrade vad det var jag gillade med dom, sa jag att de tidiga åren sätter sin prägel och att Smokie därför har blivit en del av mitt liv. ”Men det betyder ju att jag också kommer att gilla dom när jag blir stor”, svarade han förskräckt.
Och bandet berättade i intervjun att den fjärde generationens Smokie-fans är på väg. Det återstår väl bara att se om de lyckas kliva över generationsgapet även ner till min son. Kanske det händer på Rockoff. Kanske inte. Oavsett har bandet redan blivit en del av hans tidiga musikupplevelse, vare sig han vill det eller inte.
