DELA
© Nya Åland

Vistas vid privat strand

Först sitter hon på torpet het och myggbiten, och trots att det egentligen är alldeles för sent rullar hon ihop den röda frottéhandduken från klädstrecket, känner renluftsdoften, greppar de röda cykelhandtagen och drar iväg. Cykeln står parkerad under schersminen som uppvaktats av ett gäng svirrande fjärilar hela dagar i ett evinnerligt dirrande darrande, som månar runt en stjärna.
Hon drar in schersmindoften och susar nerför backen. Det doftar nyklippt gräs, gulmåra och från vajande gula sädesfält.
Sensationerna avlöser varandra. Det är gruslukten, fårlukten, den avsvalnade asfaltslukten, älggräsdoften, smultrondoften, vattenlukten, den gamla sollukten som ännu sitter kvar i klippvärmen.
Och så är det skylten: PRIVAT STRAND.

Är det något som Inga Heller tycker illa om i denna världen är det snåla strandägare som inte vill dela med sig av sin strand. All mark, all strand, är ju privat ägd, eller ägs i alla fall av någon eller något. Det är faktiskt inte detsamma som att den är privat.
Om man inte går nära hus, inte väsnas, inte skräpar ner, inte sätter eld på skogen så får man faktiskt vistas där. Precis var som helst! Allemansrätten ger dig rätt till det. Ja, ja, ja, även den åländska. Du får vistas vid vattnet.
Man ska hålla sig utom syn- och hörhåll från stugor. Så heter det. Att folk sedan klipper gräset ända ner till vattenbrynet eller sätter upp lusthus nära stranden bara för att markera sitt revir, ja, det är just det som är snålt och barnsligt. Det borde finnas en speciell plats i helvetet för dem som sätter upp skyltar med texten PRIVAT STRAND långt från sina stugor.
Vår jord är allas, även om en liten bit ägs privat en liten stund. Men vem lever för evigt? Och vem tar stranden med sin in i himlen? Ingen. Och, som sagt, de som textat skyltarna lär vistas någon annanstans efter sitt frånfälle.
Vet hut, ni som tror er ha patent på paradiset!

Alltför många icke-strandägare verkar ha en överdriven respekt för det privata. Ok, står det PRIVAT VÄG, så ska du inte köra bil där. Det är väl ok. Men cykla, gå, springa, det får man göra. Och leder denna väg ner till en strand utom stugors syn- och hörhåll så är det fritt fram att lägga sig horisontellt ner i vågskvalpet och njuta.
Och blev man bortkörd från en strand 1974 så kanske det är läge att testa på nytt och inte bara snällt göra som markägaren säger. Det är faktiskt inte alltid så att pängar ska få tala – jo, strandägarna är ofta de som sitter på pängar – och det är de som talar om den heliga äganderätten.
Speciellt irriterande är detta vid stugor nära vatten där det aldrig vistas en människa, eller nästan aldrig i alla fall. Lördagar i juli till exempel. Helt folktomt så långt ögat når. Vet hut!

Kiki Alberius-Forsman