DELA
© Nya Åland

Virkat

Min mormor virkade. Hon virkade nästan jämt som jag minns det. Även de sista åren, då gråstarren täckte hennes ljusblå iris och hon måste känna efter med handen så hon hällde kokkaffet på rätt ställe i de blommiga kopparna, virkade hon. Hur hon såg mönstret fattar jag inte, men rätt blev det.
Komplicerade mönster i stolpar och halvmaskor, smygmaskor och luftmaskbågar och allt vad det heter.

Av fiskargarnet och med den lilla virknålen skapades oförtröttligt dukar, gardiner, sängöverkast. Mödosamt och tidskrävande, visst, men också så givande. För henne låg det en heder i att kunna ge alla barnbarn var sitt enormt virkat sängöverkast för dubbelsäng.
Pengar var hon inte rik på, men hon kunde ge av sin tid och tid tog det minsann att virka de där överkasten. Mitt har jag knappt använt, inte för att jag inte tycker om det utan för att jag inte vill nöta på det. Det är min mormor som finns i de där halvstolparna och snirkliga mönstren.

Hon handarbetade förstås också med annat; broderade och stickade, men det är virkning jag av någon orsak förknippar henne med. Själv lärde jag mig aldrig ens att hålla i virknålen på rätt sätt.
Hennes eleganta grepp kring det mycket smala verktyget – ju tunnare garn desto smalare nål – hade inte mycket gemensamt med mitt klumpiga sätta att greppa nålen ovanifrån.

Jag har virkat, en gång en rund matta av färgglada plastremsor någon gång på 70-talet då sådant var högsta mode. Den mattan virkade jag på en kväll, jag gav mig inte förrän den var klar. Det jag saknade i tålamod kompenserade jag med en envishet av det värre slaget.
Enkvällsplastmattan beskriver rätt väl min inställning till handarbete överlag. Visst, det kan vara helt intressant någon gång vart tionde år eller så, men det ska bli färdigt på en kväll.

Numera är det många gånger dyrare att köpa garn eller tyg istället för köpa färdiga produkter. I våra dagar är det inte – ännu åtminstone – av ekonomiska skäl man syr sina egna kläder eller virkar sin egen mössa. Tvärtom har det blivit nästan något av en lyx att kunna visa upp egenhändigt tillverkade ting. Det visar att man är en kreativ människa men framför allt att man har tid att ägna sig åt sådant som handarbete.
För det är ju tiden som har blivit vår tids lyxvara. Tiden som min mormor hade så gott om. Hon förstod nog aldrig riktigt hur rik hon var där hon satt i gungstolen medan sängöverkastet växte fram genom virknålen.

Anne Sjökvist