Vilken är din verklighet?
Chocken är total. Jag tittar på min telefon igen. Det är säkert åttonde gången på en kvart. För varje gång jag tittar blir de små röda siffrorna fler och fler. 5, 17, 24. Jag känner stressen komma krypande. Slingrar sig som en ål runt mitt hjärta och kväver sakta blodtillförseln till min hjärna.
Vad är det som händer? Jag har svårt att tänka klart. Att hänga med i flödet på sociala media har aldrig varit ett problem. Det har varit en naturlig del av vardagen. Varför känner jag så här nu? Jag tittar på min telefon igen. Känner paniken.
Det har gått vecka sedan jag landade i den lilla byn på ett par hundra personer. Mitt i en dal omgärdad av lummig skog och böljande fält spenderar jag mina dagar. Det är en speciell aura som omger den lilla byn. Här finns ingen stress. Tiden går sin gilla gång. Det känns som att den slumrande byn har fastnat i en evig solhälsning. Yogans mjuka lugn och närvaro präglar hela atmosfären. Lockar in mig i sin trygga bubbla.
Den vardag jag kommer från är någonting helt annat. I Stockholm har jag de senaste fyra åren bott, levt och andats media. Jag har spenderat timme efter timme i kollektivtrafiken pendlandes från ett projekt till ett annat. I ett flygande tempo har dagarna avlöst varandra och med telefonen i hand och nästa projekt i huvudet har jag sprungit genom livet likt ett rusande ånglok på väg mot en stenvägg. Säker död som utgång. Ohållbart. Men jag har älskat det.
Att plötsligt landa i någonting helt annat chockar hela systemet. När min stressade kropp möter lugnet golvas jag totalt. Jag slås av panik och det enda jag vill är att fly bort. Men det är bara försmaken. En vecka senare kommer domedagsstöten.
Jag är helt oförberedd. Yogalunken har tagit mig i sitt våld och jag har ingenting att sätta emot. Tempot på sociala media är för högt. Något som tidigare var naturligt har blivit omöjligt att hantera och plötsligt inser jag hur hysteriskt mitt Stockholmstempo faktiskt har varit. Får total black out. Och där står jag. Naken och handfallen någonstans på gränsen mellan storstadsstress och byalunk och ifrågasätter vem jag är. Vad jag håller på med. Vad som är nästa steg.
Inser att jag nog aldrig kommer att veta men bestämmer mig för att ge byalunken en ärlig chans. Inser att det finns många sätt att leva. Det handlar om att göra ett val. Inser att det valet är mitt.
