Vid södra väggen
Nu har jag varit nyålänning i ett halvår, och snart ska jag nog få kläm på väderstrecken. Hitintills har jag stått som ett levande frågetecken varje gång jag frågat om vägen av nån äkta ålänning och fått ett ”öster om Apoteket” eller ”vid norra utfarten” som svar.
När den nya Torggallerian var under byggnad upplyste en vänlig skylt cyklister att parkera sitt fordon ”vid södra väggen”. Ja, det har till och med hänt att folk använt sig av väderstreck inomhus; ”knäckebrödet hittar du i västra gången”. Vadan denna åländska fixering vid väderstreck?
Min egen högst ovetenskapliga teori är att det måste ha något med havet att göra. Det var viktigt när man var ute i en liten skorv på Ålands hav att veta åt vilket håll man åkte för att kunna hitta hem till kobben igen. Det förstår jag.
Och fast man numera har radar och gps-mottagare och förmodligen också annan högteknologi till hjälp i navigeringen verkar känslan för väderstrecken vara inristad i de åländska generna sedan urminnes tider.
Kanske är det lättaste sättet att identifiera en ålänning att han/hon på vilken plats som helst i världen, vilken tid som helst på dygnet kan peka ut norr.
Det här särdraget kunde säkert användas i invandrarpolitiken på något sätt. Istället för att behöva vänta fem år på att få ansöka om hembygdsrätt skulle man få den direkt man kan peka ut väderstrecken i slumpmässigt valda delar av landskapet och inne i viktigare offentliga byggnader.
Förutom den förvirrande väderstrecksfixeringen är min erfarenhet hittills av Åland och ålänningar helt och hållet positiv. Öppna, glada människor vartän man går, bilister som stannar när man vill gå över vägen, inga sannfinländare så långt ögat når, och visst måste jag erkänna att det för en Närpesbo i förskingringen är väldigt skönt att få prata svenska till och med hos skattemyndigheten.
Risken är också rätt liten att man attackeras i grillkön framåt morgonkröken bara för att man pratar svenska. Sådana saker som verkar bli allt vanligare till och med i Vasa, min hemstad 25 år före augusti 2011.
Språket var ändå inte huvudorsaken när 17-åringen och jag hastigt och lustigt beslöt oss för att flytta hit. Hon hade fått för sig att Ålands lyceum var trevligare och bättre än de två svenskspråkiga gymnasierna i Vasa, och jag tänkte ”varför inte?” Nya utmaningar och nya perspektiv är aldrig fel.
Nu trivs vi båda lika bra och numera vet också hon att huvudentrén till lyceet vetter mot söder.
