DELA
© Nya Åland

Vi vill bara i

Inga Heller har en hemlighet. Ett beroende som blir bara värre och värre.
Nu är tiden inne för att träda fram. Nu när panikflåsandets tid är över. Nu när det är 4,9 grader i vattnet och trappstegen ännu inte är såphala av is. Nu ska hon ge denna grupptillhörighet ett blåfruset ansikte. Vi är många. Vi har ett beroende. Vi behöver inte hjälp. Vi vill i. Det är bara det.

Alltså; Mariehamn är antagligen vinterbadarnas förlovade stad. Var och varannan mänska syns trava på Lilla holmens brygga och när morgonsimmarna i Mariebad är på G mellan 06.00 och 08.00 tisdag till fredag, så säger det ideligen bjöff, bjöff om dörren ut mot bryggan österut, mot soluppgången.
Inga Heller har ett förhållande med Slemmern. Så fort hon ser Slemmern vill hon i. Det är bara det. Hon längtar efter dess klara gråa dallrande massa. Hon vill kika på viggarna, de små svarta med blå näbbar, som kikar undrande tillbaka. Hon vill snegla på fiskaren som står och kastar bara några meter från Mariebads brygga. Hon vill – helst av allt – doppa sig i tre gånger i sekundsnabb takt när en skidlöpare glider förbi på isen inte långt därifrån.

Flåsandets tid är förbi. Det tog några år av dopp en eller två gånger i veckan. Så märker man att faktiskt, man tappar inte andan längre. Det är den ovane vinterbadarens första hinder. Man blir att flämta så infernaliskt. Men det går över.
Samtidigt ökar behovet av att få komma i.
Med ful ”simpaita”, alltså baddräkt, ful morgonrock, fula sockor, extra ful möss på huvve – så tar sig den ädla Mariehamnsdamen ut när hon trivs som bäst. Vi blir bara fler och fler. Vi stannar i fler och fler minuter. När som helst är det läge, när vattnet är svart som olja, när avloppsvatten kommit ut i det kristallklara böljorna (men inte – tack och lov för det – orsakat bakterierchock) när vattnet är ljusblått, ljusgult, ljusgrönt, ljusbrunt eller mörkblått, mörkgult (jodå!), mörkgrönt, mörkbrunt.

Det är alltid läge. Man är aldrig göranslös. (Där fick Inga Heller in ordet ”göranslös” på ett naturligt sätt – nåja rätt naturligt sätt i alla fall – i texten. Det är hennes eget åländska adopterade ord och nionde gången hon använder det. Återstår alltså bara en gång till.)
Inga Hellers oroliga väninna har avkrävt löftet att hon aldrig aldrig får släppa taget om trappräcket när hon är ensam.
Ja, ja, ja.
Resten? Det stannar mellan Slemmern och henne.
Förresten – kan inte någon snart seriöst föreslå ett namnbyte av vår underbara stadsfjärd? Inga Heller vill byta ur Slemmern mot Solviken. Eller dylikt.
Tills dess vill hon bara i. I. Det är vad hon vill.