Vi måste dansa mer
Enligt den svenska ordningslagen (1993:1617) krävs ett danstillstånd om man vill ordna en offentlig danstillställning. Om en restaurang eller annan lokal saknar ett sådant tillstånd, och det ändå uppstår rörelse i takt med musiken, måste ägaren sänka musiken och stoppa dansandet. Annars kan krögaren straffas med böter eller fängelse.
Säger det inte ganska mycket om den nordiska danskulturen, så säg? Det krävs ju som bekant ganska mycket innan vi överhuvudtaget får för oss att ”röra oss i takt med musik”.
Som tur är finns det motståndare till den dominerande stelheten. 2007 skrevs bland annat en motion under rubriken ”Legalisering av svartdans”, där författaren krävde att danstillståndet avskaffades. Tyvärr fick motionen avslag.
En kär vän till mig dansar alltid, överallt och hur som helst. Nykter och utan att skämmas. Nu går hon dessutom danslinjen på en folkhögskola, trots att hon aldrig gått en danskurs i hela sitt liv och hennes danssteg definitivt inte följer konventionerna. Hon är modig.
Mitt mest trogna lyckopiller, det som aldrig sviker mig, är just dansen. Jag blir alltid glad när jag dansar, hur deppig jag än var innan jag började. Men jag gör det inte obehindrat. Inför en middagsbjudning på Kuba i somras bunkrade jag och mina tre svenska vänner upp med öl och billig rom innan vi stegade över till grannhuset. De hade bett oss ta med romen eftersom de skulle fixa maten.
Vi satte oss sedan stelt och väntade på middagen. Då hände det märkliga att hela kubafamiljen började dansa och försökte dra med oss nordbor upp på golvet. Vi stirrade lite nervöst på de oöppnade flaskorna och mumlade att ”kanske om en stund”. Efter middagen följde sedan mera spontandans och EFTER det öppnades alkoholen.
Vad var vitsen med rommen om den inte skulle förlösa våra hämmade lemmar? Men faktiskt behövde vi bara en halv öl så var även vi uppe på dansgolvet. Kanske var det den prestigelösa och accepterande stämningen i rummet som fick oss att dansa låtsassalsa i ett litet vardagsrum bland människor vi bara känt en vecka.
Varför är det så här? Och vid vilket stadium i livet börjar vi bli hämmade? När omvandlas det där vackra i ett barns kroppsspråk till något medvetet och inlärt,något trist och vanligt som är en del av konventionerna? Bebisen dansar ju redan i magen. Sparkarna är en kosackdans, snurrandet och roterandet är en vild salsa. Treåringar tultar ogenerat runt och gungar med rumpan och svänger på armarna till så väl Beyoncè som Abba.
Det är viktigt att dansa, och tacka gudarna för pinsamt dåliga program som Let’s dance. Jag älskar fyran för det programmet. Det finns något frigörande och fantastiskt i att se hur människor helt utan taktkänsla, och med en annan kropp än dansarens, plötsligt blommar upp och ger sig hän.
Mer spontandans åt folket tack.
TANJA LÖNNQVIST
