DELA
© Nya Åland

Vettvilling bakom moppebilsratten

Vilken kämpe!
Vårdökillen Jonny Karlsson som skadades svårt i en bilolycka hösten 2010 har, kan man säga, fått livet i gåva en gång till. Hans historia är ett lysande exempel på människors inneboende förmåga, och artikeln om honom i fredagens Nyan får en att inse hur skör tillvaron är och hur hjälplösa vi som föräldrar är när slumpen skördar sina offer – även om vi med all vår förmåga försöker skydda dem vi älskar mest, våra barn.
Hoppas att Jonnys öde – som han inte själv rådde för – får ungdomar att tänka efter hur de rör sig i trafiken. Hoppas att föräldrar tar sitt ansvar och inser att gatorna är farliga platser för ystra tonåringar. Hoppas att det leder till att folk börjar ta mera hänsyn till varandra i trafiken och lämnar den trista egoistiska och arroganta attityden hemma när de ger sig ut på vägar och gator.

Nu ska jag berätta vad jag blev åsyna vittne till en morgon i för några veckor sedan när jag cyklade till jobbet.
Strax före nio är det rätt kaotiskt i skolområdet i innerstan. Alla ska till skolan i tid – allt från små ettapluttare till gymnasister i bil – och alla har väldigt bråttom.
Jag närmar mig övergångsstället (som inte finns längre) på Östra Skolgatan söder om lyceet för att ta mig upp på cykelvägen norrut. I möte på gatan kommer en mopedbil, jag säger inte färgen fast jag vet, i full fart. Rakt framför näsan på mig svänger den helt oförhappandes till höger rätt över cykelvägen, fortsätter i hög fart över cykel- och gångvägen till lusse, över bilinfarten till lusse, över trottoaren till Övernässkolorna där två småttingar går intet ont anande, över cykelvägen och ut på Västra Skolgatan där den fortsätter till högstadiet utan att sakta farten en endaste gång.
Först stod jag där med skrämselhicka. Sen blev jag fly förbannad och tänkte kasta mig på telefonen och be lärarna säga några sanningens ord till vettvillingen bakom moppebilsratten.
Sen besinnade jag mig och insåg att det inte är skolans sak.

Tänk om moppebilsföraren hade mejat ner någon av alla dem som just då befann sig på gångs- och cykelvägarna. Tänk om de små sjuåringarna hade blivit påkörda och fått svåra skador. Tänk om moppebilsföraren själv hade blivit påkörd av en bil vid svängen ut på gatan. Ett ögonblicks verk kan bli livslånga trauman för många.
Jag kan inte begripa att föräldrar så blint litar på att deras 15-åringar klarar trafiken. En del gör det, men det gäller bevisligen långt ifrån alla.
Och det handlar inte om att ungdomarna inte känner till trafikreglerna – i teorin. Ändå har jag sett och hört om flera hårresande situationer där moppebilsförare kör rätt ut i en gata eller på en väg utan att titta.
Därför hjälper det inte med körskolor och undervisning. Det enda raka är att föräldrar vågar vägra moppebil till sina barn.

Annika Orre