DELA
© Nya Åland

Verkligheten ska hållas på plats

Saker växer upp alldeles för snabbt nuförtiden.
För en gångs skull pratar jag inte om mina barn. Jag pratar om hus.
På min löprunda (jo, jo, 2-3 gånger i veckan) lunkar jag förbi ett par nyetablerade bostadsområden. Där kläcks nya hus som i inkubator. En dag springer man genom en skogsdunge som två dagar senare är ett kalhygge.
Nästa söndag är riset borta och det står gjutna grunder i den gamla skogen. Så väntar man någon vecka medan viss aktivitet pågår, och plötsligt står där ett hus. Inga battingar och bjälkar, inget framväxande husskelett, bara pladask på – ett hus.

Häftigast var det när jag en måndag sprang förbi en gjuten platta och på onsdag ett färdigt inflyttat hus, med gardiner, blommor och köksinredning. Det var säkert ett av de där som levereras i två bitar och bara limmas ihop, eller hur det nu går till. Fint ser det ut på alla sätt, men jag gillar inte att verkligheten förändras så snabbt.

Jag är inte helt säker på att alla molekyler hinner med, nämligen. I mitt minne finns ju en massa byggnader som är borta i dag. Jag cyklar på väg till jobbet förbi stora flervåningshus där vilsna dofter av en skog och grova trädstammar irrar och letar efter sitt ursprung.
Inne i Pafs casino bökar minnet av en matbutik, på Avancia gömmer sig ett biblioteks vördnadsfulla tystnad. Allt förändras och allt är kvar. När övergången blir så där halsbrytande snabb hinner åtminstone inte jag ställa om hjärnan, och så står jag där och stirrar dumt på en vägg som borde vara en björk med strödda vitsippor därunder.

På samma sätt är det när man är ute och flyger långa sträckor. Man somnar bort, frusen och däst på dåligt flygkäk, vaknar och kliver ut i en helt främmande verklighet. Dofterna stämmer inte, luften stämmer inte, människorna tittar på dig på ett annat sätt.
Aldrig tycker jag det är så tydligt som när jag kliver av ett flyg att människor självklart påverkas av sin miljö. Vi här i Norden är ett folk som är vana att hålla händerna i fickorna och blicken riktad neråt för att inte få snön och regnet i ansiktet.
Självklart blir man annorlunda om man lever med öppet vatten, olivträd och cypresser året runt.

Poängen med denna text är vet jag inte, men något med förändring, minne och miljö är det. Något med att allt går för snabbt och att jag inte hinner med.