DELA
© Nya Åland

Vem vann nu då, Titte?

Den minnesgoda läsaren kanske minns minifajten som jag och vår annars så kloka reporter Titte hade tidigare i vintras. Det handlade om snöns vara eller icke vara.
Titte hatar vintern i allmänhet och snön i synnerhet. Jag älskar båda. Jag vill ha fyra tydliga årstider med sprittande vår, gassande varm sommar, klar och kylig höst klädd i rödgula färger och en kritvit vinter med knarr under skorna.
Den här vintern har således varit en en dröm för Titte och en bedrövelse för mig. Den kom ju aldrig. Det sämsta från hösten, mörkret, vätan och den råa kylan har ju lägrat oss i månader. Nöjt har vinterhataren lett mot mig så fort vädret kommit på tal.

När det föll några förskrämda flingor i januari och jag fick lite hopp, släckte Titte, som också är vår väderreporter nummer ett, det snabbt genom ett glatt utrop: ”På söndag blir det plusgrader!”.
Förtvivlad och ilsk har jag fått krypa tillbaka till mitt rum och vänta. Som jag har väntat. För ett par veckor sedan gav jag upp. Det var sex grader varmt ute, vårkänslorna kom och den lättare jackan åkte fram ur garderoben.
Nu kan jag konstatera: jag ska inte ge upp så lätt!

När detta skrivs på onsdagseftermiddagen faller ett tätt och stilla snöfall utanför fönstret. Bilen som i morse inte hade ett spår efter vintern är vit, inte blå som då.
Den har kommit, om än så bara för några timmar eller dagar. Men jag tänker ta vara på den. När jag kommer hem åker den för säsongen inköpta snöslungan fram för första gången, vare sig det är en centimeter snö eller knähögt. Nu ska den invigas!
Och om bara en liten stund, när den sista punkten är satt i den här spalten ska jag göra det som är så omoget, men kommer att bli så skönt. Det som jag har väntat ända sedan vi hade den där bataljen här i spalten. Jag kommer att tänka på alla de där nedlåtande höstälskar- och vinterhatarleendena.
Jag kommer med stuns i steget att tåga in i rummet brevid, ställa mig mitt på golvet och i glädjerus utbrista:
Vad säger du nu då, Titte? Vem vann?

För hon kan ha sin rekordlång höst, hon får gärna ta emot våren om några timmar, dagar eller veckor. Jag kan till och med hjälpa henne.
Men i kväll, just nu är det min tur. Vintern är här och världen är klädd i snö.
Som det ska vara en vintermånad som mars. Och som det borde varit i december, januari och februari också.
Och jag ska ta vara på den tid vi får tillsammans, vintern och jag. Snöslunga, dottern Signe får kasta snöboll på mig och vi kanske hinner med en snögubbe.
Den är här, det räcker till vinst!

Jonas Bladh