DELA
© Nya Åland

Vem uppfostrar egentligen vem?

Vårt lunchbord på jobbet är rena diskussionsklubben. Där avhandlas stort och smått, där flyger idéer och åsikter och ibland blir vi så högljudda att besökare ryggar tillbaka och undrar om de hamnat mitt i en konflikthärd.
Så är det inte. Vi bara argumenterar för det vi tror på.
En fråga som avhandlats livligt genom åren (i mitt fall snarare decennierna) är barnuppfostran.
Precis som med allt annat går det mode också i hur man tar hand om barn. Jag var med redan på spiken-i-pianot-tiden, alltså 70-talets fria former där barn fick göra ungefär vad de ville och föräldrarna flummade runt, över 80 – och 90-talets något striktare hållning och resonerande med barnen (mina egna) och fram till dagens konsekvenspedagogik.
Jag måste säga från början: Ingen är en perfekt förälder, jag allra minst. Jag har gjort en massa fel som jag ångrar i dag i förhållande till mina barn, jag har skrikit och härjat och kastat böcker i golvet i ren frustration. Jag har gjort det mesta – utom att bära hand på barnen, bestraffa dem och tvinga dem att säga ordet förlåt.
Jag tror helt enkelt inte att bestraffning fungerar. Och i min värld är konsekvens bara ett finare ord för straff.

De
allra flesta av dagens småbarnsföräldrar uppfostrar enligt konsekvenspedagogiken. Om ett barn gör fel så ska det veta vilka konsekvenserna är. Föräldrarna ska inte vika sig. Konsekvensen måste utkrävas om metoden ska ha någon effekt.
Det kan handla om milda bestraffningsformer, det säger jag inte emot. Men när jag tänker mig in i barnets situation så hugger det till i hjärtat: Skulle man själv, som vuxen, vilja bli behandlad så av dem man älskar allra mest och är totalt beroende av? Skulle man tycka att det var bra att ens motstånd bryts ner av någon som har större makt i en given situation? Skulle man lära sig något bra om ens chef fick en att gråta och ta en till nåder igen först när man snyftat fram ett ”förlåt”?
Varför tror man att det känns annorlunda för ett barn?

Min
erfarenhet är att ett barn mycket väl vet när det beter sig illa, utan att någon behöver bestraffa det. Dessutom vet vi inte vad som ligger bakom ett barns beteende alla gånger och vilka ilskor som måste ut även om det sker på ett bakvänt sätt.
Kanske kunde man försöka ta reda på vad som orsakar utbrotten i stället för att bestraffa beteendet? Men det tar tid, och tid är ju en bristvara.
Straff – liksom våld – lönar sig på kort sikt. Den som får ett slag fogar sig direkt. Den som bestraffas lär sig att bli följsam.
Men följden är rädsla snarare än förtroende, och ska man behålla respekten på lång sikt fungerar knappast konsekvenspedagogiken. Och förresten – vem uppfostrar egentligen vem i en föräldra-barnrelation?

Så.
Nu har jag kastat brandfacklan. Vad tycker ni, föräldrar? Kommentera!

Annika Orre