DELA
© Nya Åland

Vem har sagt att livet är enkelt

Hur skall man veta vad saker och ting heter.
Utanför Åbo finns en plats som heter Kustö. Sett i skrift är det inget konstigt med namnet och jag har, de få gånger saken varit aktuell, uttalat namnet just så: Kustö.
Någonstans hade jag ett minne av ett annat uttal, men ville inte tro på det. Nu är det konfirmerat. Kuuustö heter det, med långt u och kort ö. Det var någonting med en skärgårdsväg som surrade på nytt och på nytt på nyheterna en morgon och alla som uttalade namnet sade på samma sätt, Kuuustö.
Det var då jag kom ihåg en rätt belysande historia från några år tillbaka i tiden. Vi hade på redaktionen en praktikant från Sverige, duktig sådan, som i en nyhetstext kom i kontakt med Borgå. Ni vet, staden öster om Helsingfors, den med stiftet.
Men att det handlade om Borgå förstod jag inte först, för praktikanten uttalade helt språkriktigt ”Bårjå”. Hur kan någon bortifrån veta att borg i detta enda (?) sammanhang uttalas med g.

När jag i samma nyhetssändning hörde om några hus i Österbotten som var omringade av vatten – översvämning på gång – var jag inte lika snabb att finna mig. Man har ju sett polisserier på tv där skurken på slutet måste ge upp (eller bli skjuten) för att han är omringad av poliser. Inga likheter med vatten där, inte.
Omflutna tror jag vi sade på min tid. Men ok, språket förändras, det får man räkna med. Kanske rentav acceptera, tänkte jag.
Tills jag i samma nyhetssändning hörde att en lastbil ”hade parkerat sig på torget”.
Det finns numera tekniska rackerier som man kan programmera in så att bilen fickparkerar nästan själv. I det fallet kan jag möjligen gå med på att bilen parkerar sig. Men det absolut vanligaste (och tryggaste?) är att föraren parkerar bilen.

Vi hade i förra bilen parkeringsrackerier, som jag på fyra år inte lyckades lära mig använda. Om sanningen skall fram så vågade jag helt enkelt inte. Litade inte på bilen, eller kanske på mig själv. Tänk om jag hade programmerat fel och stått där med tillbucklade bilar både fram och bak.
Så när maken bytte bil blev det inga nya rackerier av det slaget. Istället håller vi på och stöpslar in och laddar. Idén är köra så utsläppsfritt (och tyst!) som möjligt till butiken och hem igen
Än så länge kan vi inte heller det till fulländning – hur man håller laddning i batteriet längsta möjliga sträckan och gör av med minsta möjliga mängd bensin – bilen kom nämligen några veckor före instruktionsboken.
Men nu är vi på gång. Det gäller bara att ta sig igenom 618 sidor text plus några bilagor.
Vem har sagt att livet är enkelt.

Harriet Tuominen