DELA
© Nya Åland

Vem behöver en Ipad!

Hej Harriet, du får 1.300 euro under nästan ett helt år om du vinner …
Men det får jag inte.
Jag satt vid datorn när det ploppade upp en ruta om att jag kunde vinna en Ipad om jag svarade på några frågor. Jag klickade i några svar om väldigt olika saker. En handlade om svaga naglar, en om vilken sorts tidningar jag gillar bäst, en om hur ofta jag äter fet fisk. När jag svarat ”två gånger i veckan” (vi har gravlax som förrätt minst så ofta) så fick jag frågan: Är du finlandssvensk?

Är det bara finlandssvenskar som äter fet fisk? Eller tänker man sig att de som äter feta fiskar bor vid kusten och där finns det finlandssvenskar?
Jag klickade iväg svaren och övergick till det jag egentligen sysslade med.
På kvällen fanns e-post: Hej, Harriet, du får 1.300 euro under nästan ett år om …
Senare på kvällen ett liknande meddelande om att jag skulle få 6.700 euro inbetalt på mitt konto om …
Brev som utlovar pengar gör mig alltid misstänksam. Hade inte behövt oroa mig. Jag kom aldrig längre än till att fylla i namn, adress, e-post, telefon. Om man inte fyller i ett mobiltelefonnummer så är man inte välkommen. Jag använder inte mobiltelefon. Har en, men enbart på resor. Vill inte att någon ringer till den, vill inte vara ständigt uppkopplad och nåbar.

Sätt gärna ut en miljon övervakningskameror där jag rör mig, det stör mig inte ett dugg. Men tvinga mig inte att svara i telefon när jag inte är inställd på det, i bilen, i butiken, på bussen.
Samma gäller för övrigt säkerhetskontrollerna på flygplatserna. Genomlys mig in på rena benen eller bara skinnet, det struntar jag i. Men tafsa inte på mig. Stick inte in händerna under jumpern eller försök dra upp den över magen så jag står där med skrynkligt blottat skinn bland idel främmande människor.
Protestera får man inte heller. Jag gjorde det en gång och ställdes på sidan av kön för att skämmas och komma på bättre tankar. Vilket var tvunget, annars hade jag missat flyget.
Vad spelar det för roll egentligen om en massa främmande människor ser min mage? De vet inte vem jag är. Jag vet inte vem de är. Vi kommer aldrig nånsin att ses igen.
Men i alla fall.

Det finns undantag. På väg hem från Vilnius nyligen pep apparaten när jag gick genom bågen. Och jag suckade för mig själv.
En ung dam kom fram och frågade med ett blygt leende om hon fick undersöka mig. ”Can I …?” Jag tittade på henne, sade ett tveksamt ”Well” och sen ”OK”. Både hon och hennes manliga kollega smålog. De visste lika väl som jag att jag inte hade något val. Men jag hade fått chansen att säga ”ja”!

Åter till början. Efter den där dagen när jag svarade på frågor får jag minst 4–5 erbjudanden per dag om att delta i utlottningar, beställa tidning billigt, köpa konjakfiber för att gå ner i vikt (!) och annat spännande. Och jag kan inte stoppa eländet för jag vet ju inte vem jag sände min adress till!
Och Ipaden? Jodå, jag finns bland vinnarkandidaterna, det är bara att fylla i några frågor …

Harriet Tuominen