DELA
© Nya Åland

Vegetarianens sälmiddag

För någon vecka sedan ringde en god vän till mig och frågade om jag ville komma över och käka sälribs. Han frågade det i en samtalston som om det skulle handla om pizza.
Jag tackade entusiastiskt ja i ett tonläge helt bortom proportion till det i frågan. Jag svarade ja av flera anledningar. Den främsta är att sälkött låter så spännande. Jag hade aldrig smakat det innan och bara hört att det är väldigt köttigt och smakar mycket. En riktig utmaning för en nästan-vegetarian som jag.
Efter jobbet trampade jag i spänd förväntan till vännens hus. Han berättade om sitt, enligt honom, exotiska sälrecept. Revbenen hade kokat i tre timmar och var på väg till grillen tillsammans med ett rikligt lager tomatglace. Som avslutning på tillagningen stacks en fuktig enruska in i grillen och locket lades på för att ge köttet en liten röksmak.
Köttet var köttigt och kraftigt i smaken och inte bara gott för sakens skull, utan också för smakens. Jag var orolig att min mage inte skulle klara av proteinchocken efter att jag tuggat köttet från ett par revben.
Sälkonsumtion tycker jag rättfärdigas genom att det är så ekologiskt och sunt för klimatet som kött kan bli. Jag tycker att motsättningen mellan miljömedvetna och jägare är underlig. Om det är något kött som är bra att äta så är det vilt från säkra bestånd. Dödandet är säkerligen också mycket lindrigare när det gäller djur i det vilda.
Istället för att åka lastbil och stå i avrättningskö får sälen helt enkelt en kula i huvudet när den ligger och solar och hinner knappast ens märka att den dör.
Nej, jag tycker gott att man kan äta säl, rådjur eller sjöfågel någon gång då och då. Om man tycker illa om jakt men gillar hamburgare är man bestämt en hycklare.
Att skjuta ett djur är nog väl magstarkt för många och jag brukar då och då fundera på om jag skulle klara av att göra det själv. Rensa abborre är då inga problem. Slutsatsen blir ett vagt ja. Själva skjutandet skulle gå, men att skära upp buken och dra ut inälvorna på ett stort djur vore i äcklighetsklass med att äta blodpudding eller leverlåda. Det skulle gå, men med kväljningar och förskräckelse.
Det allra bästa vore att äta ännu fler djur som det finns gott om. Mördarsnigel till exempel. Vi testade att tillaga mördarsnigel här på tidningen i onsdags och det blev faktiskt inte så tokigt. Såsen var jättegod. Dock tror jag inte att det skulle gå att låta sniglarna göra en måltid för sig själva såsom med sälköttet.
Med tanke på den globala matförsörjningssituationen bör vi inte vara så kinkiga. Hund, katt, orm, råtta. Bring it. Efter mördarsniglarna räds jag inget djur längre.

Frans Jansson