DELA
© Nya Åland

Varva ner… …och upp igen

Ok.
Upp i sadeln. En vecka på rygg i solen är väl inget. Efter det ska det gå att få upp farten igen ganska snabbt.
Not. (Som min dotter skulle säga).
De få gånger under min vecka i solen jag över huvud taget tänkte på annat än nästa måltid, och om det kanske hade blivit dags för en simtur, kände jag mig lätt förbryllad över att någon (jag?) tror att jag förstår och kan saker.

Det föreföll mig omöjligt att alla världens komplicerade resonemang och beslut skulle vara just mitt jobb. Kanske var det värmen, men jag tyckte att det såg väldigt behagligt ut att vara strandvakt och komma och skinna turisterna på 6 euro för två solstolar och ett parasoll, och sen sitta i skuggan och kolla på vilka som tog av sig bikinitoppen. Ungefär på min nivå.

Dagen efter hemkomsten från min vecka i paradiset skulle jag sätta mig här, på min jobbstol, och ha något vettigt att säga. Souvlaki, kanske? Eller One glass of white wine?
Byxorna spänner. Strumporna skaver. Hela civilisationen kliar överallt, och dessutom fanns det bara müsli och mjölk till lunch, och inte ett färskt fikon nånstans.

I den södra grekiska övärlden är turistsäsongen från april till oktober. När säsongen är slut bommar många av de små turistorterna igen helt och hållet, och där blir mycket tyst. Lika tyst som det har varit i årtusenden ute på öarna. Tanken slog mig när jag låg där på stranden, att det trots allt inte hänt så mycket på de senaste 100 åren som vi tror. Vissa platser som just då råkar vara centrum är hektiska som bikupor, fulla med människor, idéer och processer.

I periferin går allt långsammare. Förändringar är mindre. Rörelser långsammare.
Människan som art är seg som en sengångare. När saker går för snabbt stannar man upp en dag, ser sig om och tycker att det är dags att sitta ner en stund. Sen är chansen stor att man blir sittande, och bara sitter där och är lika glad för det.
Kanske är det inte de driftiga och duktiga och pådrivande som får jorden att snurra, utan de sega och långsamma som får den att hållas på plats när det snurrar för snabbt.

Efter en timme på min snurrstol börjar orden trilla ut igen., och snart är jag uppe i ett stadigt brus, men när jag blundar kan jag fortfarande höra Medelhavet andas mot en stenig strand.