Vårtecken
Jodå, påskliljorna har knoppar. Rabarbern har börjat visa sig. Det spirar nytt grönt gräs på gården och om en dag eller två skall jag plocka bort gammalt skräp typ vissnad svart blast från pionerna.
Men syrenbusken vete katten om jag kan fixa. Den börjar se illa åtgången ut och jag vet vem som är skurken.
Det var en av de långa och tråkigt tidningslösa morgnarna under påsken – långfredagsmorgonen, närmare bestämt – som jag stirrade ut i tomma intet vid min tekopp och noterade att syrenbusken vajade vilt trots brist på vind. Busken är inte stor, så det märks när en skata landar. Men nu var det mer än så.
Skatan höll på och pickade på syrenen, slet i den. Min första reaktion var att den hade hittat något ätbart, men vad? Vad äter skator som kan finnas i en gammal syrenbuske?
Men det såg mer våldsamt ut än så. Skatan satt där och slet i en kvist så den höll på att trilla ner från grenen. Hackade, bet, slet och till slut lossnade kvisten. Och bort flög skatan med kvisten, ca 50 cm lång och tunn, i näbben. Om ni har sett duvan som återvänder till Noaks ark med en olivkvist så vet ni vad jag menar.
Om den nu höll på att bygga bo, eller förstärka det gamla, varför då inte ta något enklare, något som finns på marknivå? Eller är skator så fiffiga så de förstår att skräp som ligger på marken på våren kan vara murket och inte ger den stadga som krävs i ett bo?
Inte vet jag, men syrenbusken är som sagt rejält tilltufsad vid det här laget. Kanske om det ges ut Bygga och bo-magasin i skatvärlden att man där kan få läsa om det exklusiva syrenboet.
Och tänk om det slår ut i blad och blom! Där sitter skatungarna om några veckor, mitt i syrenblomningen, och ropar på mat. Kamouflagefärgade dessutom, för syrenbusken har vita blommor.
Det var inte för att vara skatan till lags, fast det kunde ha varit så också, som vi på påsklördagen tog ner litet överlopps grenar och stammar från såväl hassel som syren. Men skatan höll sig uppe i busken.
I onsdags var maken ute och röjde, det vill säga tog tillvara sånt som går att använda som ved. Resten åker i flistuggen så småningom, men ligger just nu kvar på gräsmattan. Och minsann! I går morse inspekterade skatan de tunna kvistar som låg kvar på marken.
Det brukar talas litet föraktfullt om hönshjärnor. Ifall det talesättet har något i sig så kan jag försäkra att vår skata (hon blev omedelbart adopterad) är raka motsatsen!
I går när jag gick på lunch cirklade en havsörn över grannhusen i norr här i Dalbo. Jag tror den beundrade vår rondell, som blommar så vackert.
Harriet Tuominen
