Vårt behov av vemod
I träden susar hösten. Det är den tiden på året nu när vi får medge att sommaren definitivt har lämnat oss. Också om solen någon dag kan värma riktigt skönt, om vi sitter i lä. När regnen inte driver in kan luften ännu vara hög och klar men oktober knackar snart på dörren och den dystra november lurar bakom knuten.
Det börjar vara hög tid att få upp potatisen ur landet och att rädda de sista tomaterna i växthuset undan nattfrosten.
Hösten bär på många avsked och mycket vemod. Men vemodet behöver inte vara någonting negativt, inte ens sorgeligt. Owe Wikström, den reflekterande Uppsalaförfattaren, har en bra definition på vemod i sin bok ”Till längtans försvar”:
”Vemod är en undanglidande blandning av upplevelser: mild sorg över något ljuvligt, en mix av både längtande melankoli och smärtsam lycka.”
Utgående från min erfarenhet kan jag inte tycka annat än att han träffar rätt när han beskriver vemodet som ”en förbisedd upplevelsekvalitet”. Vi ska inte vara så rädda för att ta till oss, njuta och sjunka in i den känsla av vemod som vi kan förnimma när ett skede övergår i ett annat, som när sommaren övergår i höst och vi kanske inte bara minns den sommar som gick utan också barndomens somrar. I synnerhet om vi har fästpunkter där minnet får dröja kvar.
Många har nog känt det vemod som kan infinna sig när vi för sista gången stänger sommarstugan och har sett till att allt är som det skall inför vintern.
I sin bok berättar Owe Wikström om hur han på hösten åkt upp till Västerbotten för att bomma igen sommarstugan. Han han blir stående en stund med nyckeln i handen och ser ner mot sjön och de uppdragna båtarna och känner just i det ögonblicket hur vemodet kommer smygande: ”En förnimmelse av intensiv lycka parad med en dov insikt och stor tacksamhet över ännu en sommar.”
Något får mig att tänka på Lena Andersons barnbok ”Majas alfabet” där vi under bokstaven G läser:
Gräslök med sitt goda strå
har en stjälk med blomma på.
Stråna klipps på omeletten
ett helt år varar blombuketten.
När allt är grått och det är höst
har jag min blombukett till tröst.
Då minns jag sommarskärets skreva
där gräslök konstigt nog kan leva.
Vi behöver minnen. Och mår nog också bra av en dos vemod.
