DELA
© Nya Åland

Varmt, sött doftande rött

Jag stod i måndags kväll i väninnans hallonland.
Det fanns en aning av svalka i luften, bara en liten viskning. Solen värmde mot ryggen. Gräset var långt kring hallonbuskarna, och smekte fuktigt mot benen.
Det var sent på säsongen för hallon, kanske den sista plockningen för i år.

När jag böjde mig ner kunde jag se stora, bulliga hallon, med solen strilande mellan grenarna, och när jag sträckte fram handen var det liksom bara att locka ner bären i min kupade hand, killa dem lite under hakan för att de skulle släppa sitt skaft och ramla saftiga och mjuka till mig.
Fingrarna blev klibbiga och luften söt av hallon. Nån syrsa. En nässla som strök mot benet och efterlämnade svidande spår.

Det var tyst, sånär som på sådant prasslande och kvillrande och pilande som naturen står för. Nån avlägsen bil, men inget ständigt bakgrundsmuller. En timme när ingen krävde något av mig, när jag fick en gåva av en vän att bara ta av det hon odlat.
Paradisiskt, tänkte jag. Det ordet, men utan religiösa övertoner.
Paradisiskt, som i oförtjänt överflöd. Som i en parentes utan krav. Som i sol på nacken och slicka söta hallon av fingrarna, såna mörkröda som är så övermogna att det bara blir klibb av dem när man rör vid dem, men som smakar som koncentrerad värme när man slickar på sina fingrar.

Hemkommen sitter jag i soffan med en febrig skolpojke, varm som en kamin, som drakar beskrivs i Harry Potter, med en inre glöd under den fjälliga huden. Med en enda kväll kvar av sommarlovet.
I dag är hösten i luften. Skolväskorna är packade och äppelträdet på gården börjar dofta skördefest.
Jag griper efter sommaren, försöker övertyga mig själv om att den fanns och skedde. Att den kommer igen och att jag njöt tillräckligt för att det ska räcka till nästa år. Att jag inte slarvat bort några minnen som jag desperat kommer att behöva till exempel den 28 november eller den 13 februari, som högst antagligen kommer att vara kalla och jävliga och innehålla snålblåst och motvind.

ska jag ta fram min timme i hallonlandet, ensam med solen och den klibbiga hallonsaften mellan fingrarna.

Nina Fellman