DELA
© Nya Åland

Världsmusik i vilosalongen

Den som pendlar över Ålands hav hittar sina rutiner.
Ett speciellt bord i kafeterian eller en fåtölj i sittsalongen blir snabbt ens egendom, och om någon annan satt sig där när man kommer ombord blir man smått irriterad.
På Ålandsfärjan satt jag till vänster längst bort i sittsalongen. Där fanns ett eluttag och där pluggade jag in min dvd-spelare när jag reste ensam. Med litet tur kunde jag se en film, shoppa och äta mina köttbullar innan vi kom i land.

Det var mycket nojs
i messpalterna om Rosella när hon sattes in på Kapellskär-Mariehamn. Jag var nöjd när jag hittade sittsalongen med ett behändigt eluttag längst fram till vänster, under tv:n.
Men den platsen var alltid upptagen när jag steg ombord i Mariehamn. Det var alltid medelålders nysvenskar som satt där och de hade uppenbarligen shoppat och ätit färdigt på utresan från Kapellskär.
Så försynt är jag att jag inte vill be någon flytta på sig för att jag skall slippa tära på en dvd-spelares begränsade batterikraft. Och vad vet jag, de här herrarna har säkert sina personliga skäl till att de vill sitta på just de platserna.
Häromveckan, när jag skulle ta dagsturen till Mariehamn, hoppade jag raskt av bussen och ställde mig längst fram vid biljettkontrollen. Nu hade jag pole position i jakten på den bästa fåtöljen. Men efter en stund var det väldigt trångt framför avspärrningarna. Ett stort sällskap nysvenskar ville också komma först ombord före massorna.

Sedan blev det bråttom. Jag var inte först igenom spärrarna, men jag höll god fart längs gången tills jag hamnade bakom ett äldre par som inte hade lika bråttom. Jag ville inte vålda mig förbi dem. men andra och smidigare resenärer hittade luckorna som jag inte såg.
Och banne mig, när jag kom till sittsalongen var min plats upptagen. Fåtöljerna står två och två i tre rader, och folk som hade satt sig ensamma på en fåtölj lade snabbt en väska på den tomma platsen bredvid sig. En klassisk strategi, man frågar ogärna om en stol är ledig.
Men längst fram i mitten var det tomt. Jag slängde mig ner och såg att avståndet till eluttaget var för långt för min dvd-adapter. Men okej, batteriet räcker kanske och det verkar vara så mycket folk ombord att det är lika bra att sitta här.
Ungefär på den tid som det tog att tänka den tanken hade sittsalongen fyllts av sällskapet som jag hade trängts med i terminalen. Och det blev den livligaste resan jag någonsin varit med om i en sittsalong. Folk sprang fram och tillbaka till den stora väskhögen vid fönstren med taxfree – många snusstockar – barn lekte och ropade, vuxna pratade högt och glatt, medhavda matsäckar konsumerades och kvinnan i fåtöljen till höger slog på mobiltelefonens högtalare och lyssnade på det som vi kallar världsmusik. Högt.

I det här sällskapet
var jag en främmande fågel, och ingen hade räknat med min snabba positionering
En äldre gentleman satte sig på fönsterbrädet framför mig och såg på mig som om jag borde ha vett att ge honom min plats. Men jag stannade kvar och njöt efter en stund av myllret som till en början med kändes som kaos.
Kapellskärsfärjan – en fläkt av stora världen. Vem hade trott det? Men pricka in turen på lördag eftermiddag.

PATRIK DAHLBLOM