DELA
© Nya Åland

Världens bästa historia

Det här är världens bästa historia… en hyllning.
Den här texten är egentligen oförlåtlig. Hade jag inte skrivit den själv skulle jag hata författaren. Jag kommer nämligen att säga ett gigantiskt A utan att säga B, jag kommer att släppa er nära men inte ända fram, låta er se en glimt utan att visa helheten. För jag sitter inne med världens bästa historia, min huvudvärk är att jag inte kan berätta den för er.

Frestelsen att bara släppa allt och dra historien rakt av är gigantisk, det ska ni veta. Det skulle vara ett enkelt sätt för mig att ge er en bra start på dagen eller någonting att prata om kring middagsbordet. Och det har nog hänt att jag delat med mig av berättelsen åt andra, det är nämligen omöjligt att helt lägga locket på. Historien är inte heller direkt någon hemlighet, vi är ett antal personer som känner till vad som hände.
Men att berätta den här, i en tidning där vem som helst kan läsa, skulle vara att gå för långt, hur stort mitt behov av att få sjunga ut än må vara. Det kan jag inte göra mot de(n) inblandade, inte ens om jag låter honom/henne vara anonym. Samtidigt kan jag inte vara helt tyst, jag måste få lätta på trycket. Därför får jag nöja mig med att berätta om berättelsen. Som en liten hyllning.

Historien är inte bara sann utan också hysteriskt rolig. Ännu har jag inte träffat någon som tyckt annorlunda. Den är också otrolig pinsam, långt bortom vad ni kan föreställa er, men har samtidigt ett lyckligt slut. Historien handlar inte om någon avlägsen släktings kompis faster utan det är en nära vän som är dramats huvudperson och han/hon har själv berättat om det som hände. Min källa är med andra ord pålitlig för jag kan lova er: Det här är ingenting som man skulle hitta på om sig själv.
Komponenterna i historien är enkla, i grund och botten handlar den om en möte mellan två personer. Ett möte som båda nog hade sett fram emot men som utvecklade sig på ett sätt som de aldrig skulle ha kunnat, eller ens velat, föreställa sig. Om de hade vetat skulle de nog ha ställt in, hur mycket de än ville träffas. Och nej, ni kan inte gissa vad som hände. Ni har inte en blekaste aning.

Det jag inte kan förstå är hur man kan gå vidare efter det som skedde. Vad gör man när det absolut värsta, det som man drömmer om i sina allra hemskaste mardrömmar, verkligen sker? Vad säger man när saker och ting verkligen skiter sig? Än i dag håller de två kontakten med varandra och jag kan inte förstå hur det är möjligt. Ja, deras relation är till och med mycket djupare än så.
Men nu har jag redan sagt för mycket, mer tänker jag inte säga här. Kanske kan jag göra det någon annan gång, i ett annat sammanhang. För det är verkligen världens bästa historia jag sitter och trycker på och det här, det var bara en hyllning.

Fotnot: Den första raden i texten är en parafrasering på inledningsorden i Tenacious D:s låt ”Tribute”.

Martin Portin