DELA
© Nya Åland

Vargdebatten – ett fattigdomsbevis

Häromveckan fastnade jag på Nyans insändarsidor.

Det händer inte särskilt ofta att jag stannar till och läser vad som skrivs på dem, ofta blir det att som hastigast ögna igenom rubrikerna och notera ännu ett inlägg i vaccinationsdebatten (åländsk media bör ligga i världstopp när det gäller insändare i ämnet…).

Men den där gången drog rubriken ”Varför utrota vargen?” till sig min uppmärksamhet.

Kanske var det för att den kändes så malplacerad. Mig veterligen är inte vargen ett jätteproblem på Åland.

Kanske var det för att den för att dess innehåll ändå träffade mig. Är man uppväxt i Dalaskogarna tar man del av vargdebatten vare sig man vill eller inte.

Och eftersom jag tidigare vidrört att vare sig friluftsdagar i skolan eller jakt och fiske aldrig har legat mig särskilt varmt om hjärtat så skulle jag helst undvika den.

Så, det här är inget inlägg för eller emot vargen.

Det är bara ett smått uppgivet konstaterande att såväl klimat som nivå på debatten i mitt hemland är oroväckande låg.

Någonting säger det om ett land där det enda som tycks få känslorna att svalla okontrollerat är ett rovdjurs vara eller icke vara.

Det känns… futtigt.

Åtminstone ställt i relation till sekterism i Nordirland, yttrandefrihetsdebatt i Frankrike och våldet på Västbanken.

Kanske är det så att svensken innerst inne helst av allt vill sitta på en stubbe i skogen med ett höghastighetsvapen i händerna.

Kanske är det bara för att det inte finns så mycket annat dryfta som tonläget blir så högt.

Och det är just det där uppskruvade tonläget i debattens ytterkanter som irriterar, även om det förstås ser så ut i de allra flesta ämnen (läs: tomma tunnor skramlar mest).

Men det är lika frapperande att läsa om jägare som vill ”betala med vargens blod” efter att deras hundar bitits ihjäl, eller stolt visar upp sitt byte i kvällspressen (otaktiskt, oetiskt och osmart) – som att höra någon debattör i Stockholms innerstad lobba för att det behövs ytterligare 1 000 vargar till i Sverige (säg det till lantbrukaren i Värmland som just fått sina får ihjälrivna).

Så ett råd till alla debattlystna: tänk efter före och sansa er.

Min egen åsikt?

Nä, jag går inte på den enkla.

Mest för att jag inte har någon och är för oinsatt för att uttala mig så kategoriskt och självklart som tycks vara kutym i dagens debattklimat.

Och kom igen; att som mas sticka ut hakan i vargdebatten är sannolikt mer förenat med risk än för Salman Rushdie att ta cykeln genom centrala Teheran.
Oskar Magnusson