Varför Jan Guillou är den nya Clint Eastwood
Med risk för att låta som en självutnämnd optimist och feel good-guru, men cheezes balubas vad härligt det är att bo på en ö mitt i havet och trivas som en sill som precis hann undan och slapp bli inlagd. (Alltså inlagd i ättika, inte på sjukhus.)
Mina farhågor som väcktes när jag lämnade stora stygga Stockholm för att flytta tillbaks till högstadieminnena av den pyttelilla holmen där det inte ens finns sushi och där alla känner alla besannades faktiskt inte alls. Det finns ju sushi här nu.
Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sån där som sitter med yllesockor framför brasan i ett hus ute på landet, lyssnar på skrikande fiskmåsar och förnöjt läser familjesidan i tidningen medan jag sörplar mitt kaffe. Men tydligen har jag åldrats en del sen jag flyttade härifrån som 19-åring. En sisådär 40 år, verkar det som. Det är bara pipan och uppstoppade rådjur som fattas.
Inte minst i bokhyllan märks det att åldern tar ut sin rätt. Tummade Marian Keyes-pocketar har bytts ut mot tunga kulturella böcker, Jan Guillou, allehanda litterära klassiker och franska grammatikböcker. Till och med själva bokhyllan är utbytt. Istället för någon kitschig historia från Ikea är det en gammal stringhylla som numera bär upp min anspråkslösa boksamling. Om nu anspråkslös är en synonym till pretto.
Faktum är att Jan Guillou har blivit lite av en förebild för mig på sistone. För vissa är herr Guillou en grinig gubbe som sitter ute i skogen och tjurar över att papperstidningar kallas för gammelmedia. För andra är han den där coola journalisten som skenar runt i trenchcoat och drar fram lik efter lik ur samhällets smutsiga garderob.
Vilket läger jag tillhör är ju ganska uppenbart, eftersom jag instinktivt kallar honom ”herr Guillou” istället för ”Janne G”. Jag vill också vara lika cool som han när jag blir gammal. Det jag har upptäckt är nämligen att herr Guillou är riktigt rolig.
Få författare har sådan självdistans faktiskt, även om det kanske är lite svårt att märka sådär vid första anblicken när det gäller honom. Att han besvarar frågan om vad han gillar att läsa med ett snäsigt ”Jag läser bara mina egna böcker!” gör att det kanske tar en stund att fatta det roliga.
Men själv är jag övertygad. I en intervju i Expressen för några år sedan frågade reportern om Jan Guillou har någon självironi, varpå han svarar ett kort och koncist: ”Ja”.
Det är underbart. Nästan lika underbart som när Clintan i en teveintervju får frågan om varför han alltid spelar de coola killarna i westernfilmerna. Clintan blir tyst, tar fram en cigarett, kastar upp den i luften, fångar den med läpparna, lutar sig tillbaka i fotöljen och säger med ciggen dinglande i mungipan: ”You tell me.”
