DELA
© Nya Åland

Värdig final för Potter-mani

Några gånger under visningen av den sista Harry Potter-filmen sträckte jag nästan fram handen för att röra i flagorna av exploderad Voldemort eller en puff rök från en dödsätare.
3 D-effekten är fantastisk, kanske något mer tvådimensionell än jag trodde när det gäller människor, men helt fantastisk med små flygande föremål.
Det gör inget att ett fullsatt Bio Savoy med varje kotte i 3 D-glasögon ser otroligt löjeväckande ut – när filmen började var det ändå ingen som tittade.

Min bekantskap med Harry Potter började när den första boken kom ut. Min två lintottar till småpojkar satt klistrade på varsin sida när vi hade högläsning om Hogwarts, om mugglare, trollkonster och Diagon-gränden. Som vi längtade dit, till den magiska världen som med den första filmen blev nästan plågsamt verklig.
Den fanns ju faktiskt, så varför skulle man inte kunna åka dit?

För varje ny bok som kommit ut har jag varit den första att sluka den, och för varje ny film har jag använt nya barn som förevändning för att se den så snabbt som möjligt.
Hogwarts i finalen var en betydligt mörkare, skitigare och fulare plats än idyllen i början, då till och med det farliga trollet kändes en aning gulligt.
Voldemort i Ralph Fiennes tolkning är kusligt ond och dubbelbottnad och i sin triumferande skadeglädje alldeles fantastiskt enfaldig.

När gamla Hogwarts-vänner dör hör jag någon snyfta bakom mig i salongen, och banne mig om jag inte känner hur det snörs ihop lite i halsen när familjen Weasley sörjer en av sina förlorade tvillingar. Vi har ju känt varann så länge. Jag har ju sett dem växa upp.
Hopplösa Neville till exempel, är en av mina favoritkaraktärer i böckerna, och spelad av en bättre skådis än de tre huvudpersonerna tillsammans. Jag vill veta mer om Nevilles liv efter och bortom den sista striden.

Post-apokalyptisk ångest efter att det goda segrat och det onda än en gång visat sin dumhet är något som drabbat mig många gånger efter varierande film- och läsupplevelser, men att vackla ut från (varsamt renoverade) Savoy efter Harry P och Dödsrelikerna 2 var närapå kusligt.
Ibland, ofta i äldre filmer, ser man människor som gör vardagliga saker med så vana handgrepp att man förstår att de faktiskt gjort det tidigare, på riktigt. En människa som inte bakat kan ju till exemepel inte knåda en deg rätt.

Nu, äntligen, i den sista Potter-filmen, satt trollspöna som gjutna, som en förlängning av styrkan i arm och sinne. Som något som är på riktigt.
Och då är det slut.