DELA
© Nya Åland

Var är du, Skrot-Nisse?

Det är Juthbacka marknad och jag råkar befinna mig i Nykarleby. Klart man måste gå, det är Finlands största loppmarknad vi pratar om.
Då jag växte upp var Juthbacka marknad inte särskilt stor. På den tiden var det skrothandlare, riktiga sådana som alla såg ut som Skrot-Nisse, som samlades. De bytte skrot, eller bildelar som de kallade det, med varandra.
Jag minns att jag såg en hundkoja, ni vet en såndär minibil, och tänkte att jag skulle ha råd att köpa den. Bilen kostade 6.000 mark och jag hade just fått sommarlönen från jobbet som städerska. Det är möjligen enda gången i livet jag känt mig rik.

Numera lyser
Skrot-Nisse nästan helt med sin frånvaro på Juthbacka marknad. Under ett dygn besöks marknaden av 3.000 försäljare och 30.000 besökare. Staden känns mindre än någonsin. På gatorna hör man till exempel finska, bara en sån sak. Det händer aldrig annars.
Längs hela staden löper en esplanad. Besökarna använder esplanadens gröna mittfält som parkeringsplats. Björkarna göre sig icke besvär, under dem står bilar på snedden som i ett parkeringshus.
Och ni kan ju tänka er kön till stadens enda bankautomat. På loppmarknader skall man betala kontant, och 30.000 besökare till en bankautomat – ja, ni kan ju föreställa er trycket.

Det märkliga
med att besöka staden där man växte upp är att alla liknar någon som man kände för tio år sedan. Man vet bara inte riktigt exakt vem. Under dygnet med Juthbacka marknad kände man igen ortsbefolkningen på att de var de som avvaktande gick tre meter från marknadsstånden. De såg betydligt mer på folket än på varorna.

Jag blev
mest ledsen av att gå omkring bland alla varor. Loppmarknad för mig är chansen till något unikt. Ett fynd upphör vara ett fynd om försäljaren vet om dess värde. På Juthbacka marknad fanns ytterst få prylar där försäljaren inte visste vad de krängde. Fyndpotentialen var ringa.
Fördelen med loppmarknader är också att besökarna slipper kommersialismen. Ofta vill försäljarna bli av med varorna hellre än bli rika på dem. Själva vinstsyftet är inte det centrala på en de bästa loppmarknader, utan möjligheten att vandra omkring bland övergivna prylar som bara skriker efter den rätta ägaren. På Juthbacka marknad skreks det mest efter pengar.

Mitt i röran
satt två gubbar med grått skägg och byxor som kunde stå upp av sig själv, så inoljade var de. Mitt bland Rörstrand-porslinet och Kalle Anka-originalen runt om dem hade de radat upp obegripliga muttrar och väl använda verktyg på sin filt.
Egentligen hade jag velat sätta mig mitt emot dem och stannat där hela dagen.
Där fanns Juthbacka marknad.

Karin Erlandsson