DELA
© Nya Åland

Vandring under morgonhimmel

Har ni sett alla nyanser av blått som himlen klär sig i mellan halv nio och nio på morgnarna nu under årets mörkaste tid?
När jag kliver ut på trappan hemma för att promenera till jobbet är himlen fortfarande mörkt marinblå. Stjärnorna är ännu vakna men snart gäspar de och drar sig undan.
När jag har krånglat mig förbi snöröjarna i centrum och larmet tystnar på min promenad norrut lyfter jag blicken mot himlen igen. Nu har den hunnit bli indigoblå, den vackraste nyansen av dem alla.
När jag kommer till Klinten skiftar himlen redan i azurblått, en nyans som är glad och löftesrik. Sista biten till jobbet går jag under en himmel där snömolnen gör den allt blekare blå färgen rökig.
Den här halvtimmen är min guldstund på dagen. När jag kommer fram till jobbet har jag hunnit ha dagens första filosofiska djupdiskussion med mig själv. Jag har hunnit tänka på det som är viktigt i livet, och det är alltid och främst och först mina barn. Jag tror att de känner på sig att jag ger dem kraft bara genom att tänka på dem och att de är förvissade om att min kärlek är evig som himlen och stark bortom döden.
Jag är lugn och avspänd när jag kommer fram. Det tackar jag snön för. Om den inte fanns skulle jag inte ta mig tid till att promenera.

Bara
fötterna som går i takt med andningen. Jag tänker att det är det här människan är skapt för. Det är det här människan har sin tid till.
Första gången tanken slog mig var när jag vandrade tvärs över England (nästan på smalaste stället visserligen, men ändå).Vi gick från Newcastle i öster till Solwaybukten nära gränsen till Skottland i väster. Vi bytte ett hav mot ett annat, en horisont mot en annan.
Man kan förflytta sig långt utan hjälpmedel. Hur långt som helst faktiskt, om man har tid och starka ben.
Den filosofiskt lagda säger nu att tid är det enda vi har. Det handlar bara om vad vi väljer att använda den till.
Men det är en sak att förstå det med förnuftet och en helt annan att känna det i sin själ. Det är det som mina vandringar har hjälpt mig att inse.
Min tid här och nu är en bra tid. Vi lever i välstånd. Vi har den service som behövs, och mer därtill, för att få vardagen att fungera.

Men
det behövs inte så mycket för att våra mödosamt uppbyggda system börjar svaja. Det liv som vår generations barnbarn och barnbarnsbarn lever och åldras i ser med säkerhet inte ut som våra liv gör i dag. Kanske krymper tillvaron till en geografiskt begränsad plats när man inte längre kan flyga runt jordklotet. Kanske cyklar och promenerar man mycket mera när oljan och bensinen är starkt ransonerad.
Och kanske använder man sin tid på ett förnuftigare sätt så att både barn och vuxna får ett drägligare liv med färre saker.

Annika Orre