Valvindar friska
Det slår aldrig fel. Det vill säga att samma sak har hänt tre gånger i rad nu.
Första gången var på sensommaren, när två av vindkraftverken på Båtskären var i gång. Följande gång var fyra snurror uppe och senast alla sex, även om en fortfarande stod stilla.
Varje gång har folk tystnat, börjat titta och sedan kommenterat. Ett bord hade en rätt lång diskussion om varför någon kan ha något emot vindkraftverk. Och någon annan hade läst sig till att det handlade om fåglar.
Men då visste omedelbart en tredje att fyrarna minsann var betydligt farligare för fåglarna, som flög in mot ljuset och dog.
Det är från cafeterian ombord på eftermiddagsfärjan till Åbo jag har hört kommentarerna. Det är uppenbart att folk i allmänhet, det vill säga de som rör sig på sjön färjledes, inte har något emot möllorna. Snarast tvärtom.
Samma är det med mig. Jag tror det är det faktum att de rör på sig som gör att de drar blicken till sig. Det är något lätt magiskt över skapelserna, som står där ute på några kobbar och lever.
Men visst. De som tycker att de inte riktigt passar in har rätt på sitt sätt. Nyhamns gruvtorn har krympt å det gruvligaste.
Å andra sidan har inte heller gruvtornet varit någon stor skönhet, arkitektoniskt sett, så frågan är hur många som sörjer.
Om landets miljöminister Paula vet hur ett vindkraftverk ser ut undandrar sig min bedömning. Jag tvivlar. Men hon tror inte vi klarar oss utan dem på sikt. Tvärtom borde vindkraftens andel av energin mer än tiodubblas de närmaste tio åren. De säger hon. Och finländarna måste enligt henne acceptera att i framtiden bo granne med någon ”bytta” som producerar energi.
Bytta?
Bytta!
Hur skulle det vara om någon bjöd henne på en kryssning till Åland, så hon på nära håll kunde se det hon talar om.
Får inget längre vara heligt, undrar en insändarskribent. Nej, det verkar inte så.
Vad som skulle hända om en nordkoreansk bonde satte upp en kopia av Kim Jong II som kråkskrämma vet jag inte, det skulle möjligen inte vara så välbetänkt. Men i övrigt börjar det vara någorlunda fritt fram.
En gång i världen trodde jag att man skulle slå vakt om språket, för att det på något sätt var själen. Men när det blev ok att skriva innan istället för före så gav jag upp. Nu odlar jag min själ tyst för mig själv och låter andra göra som de vill. Vilket de gör.
Har ni bästa läsare en aning om hur många som struntar i att sätta mellanslag mellan punkt och stor bokstav i meningen efter? Många.Så här gör de.Skriver ihop.Sparar utrymme.
Och här sitter jag och läser igenom insändare efter insändare och petar in mellanslag. Vad skall man kalla det? Förspilld kvinnokraft? Nej. Valarbete.
