DELA
© Nya Åland

Våldet krävde ett nytt liv

16 000 människor kom till Olympia i Helsingborg för att se den allsvenska premiären mellan hemmalaget HIF och gästande Djurgården.
Mindre än en halvlek senare lämnade de stadion med kunskap om att en djurgårdssupporter, en hel vanlig djurgårdssupporter, blivit ihjälslagen. Hans brott: att bära ”fel” klubbsymboler. Fotbollsvåldet har krävt ytterligare ett offer.
I dag är en kvinna utan sin make, fyra barn utan sin far. Och alla har vi förlorat.

Själv satt jag framför tv:n hemma i Geta. Njöt av inramningen i matchöppningen, jublade över Djurgårdens ledningsmål, deppade över Helsingborgs kvittering. Men allt det är glömt nu. I stället finns bara en känsla av tomhet inför ett hot mot den sport så många, så väldigt många av oss håller som den finaste, mest spännande och roligaste av alla.
En 43-årig man är död, och allt det fina, spännande och roliga är borta.
Men det kommer inte att vara borta för alltid. Tiden läker sår, också för familjen och fotbollsfamiljen. I går, i dag och i framtiden hedrar vi detta oskyldiga offer för ett våldsutövande vi inte begriper oss på. Men vi fortsätter tycka om sporten fotboll, vi fortsätter tycka om våra lag.
För annars vinner de andra, de onda.

Det viktigaste i ett läge när allt känns svart, tungt och svårt är HUR vi går vidare. Experter och förståsigpåare, även undertecknad, ropar i högan sky efter åtgärder. Efter löften om att det räcker nu. Efter krafttag.
Men det måste göras på rätt sätt, i en debatt som faktiskt har någon form av förankring i verkligheten. Redan timmarna efter dödsbudet kom det en uppsjö av enkla förklaringar till varför det är som det är. Om bara supportrarna blir snällare på läktarna försvinner våldet, sa någon. Nolltolerans mot alkohol sa en annan. Bara hemmalagets fans på läktarna sa en tredje.
Och så det dummaste av alla argument: de som slåss är bara där för att slåss, de bryr sig inte om sporten utan bara om att bråka.
Så är det inte. Jag har träffat och umgåtts med många av Djurgårdens så kallade risksupportrar. De är vanliga killar (det finns nästan inga tjejer som slåss i firmorna), de flesta har vanliga jobb. Många har till och med välbetalda jobb och god utbildning. Det som förenar dem är en urskillningslös kärlek till sin klubb.
Men till skillnad mot den stora majoriteten av oss supportrar går deras gräns inte vid att skrika på en läktare. De ser sig som kärnan, själen och hjärtat i klubben. De ser sig som klubbens försvarare som ska angripa fienden, internt eller externt.
Förstår vi inte det, kommer vi inte att hitta lösningar på problemet.

Vi har alla ett ansvar. Vi har ett ansvar för att inte skrika vad som helst på läktaren. Vi har ett ansvar i hur vi uppfostrar våra barn. Vi har ett ansvar för att visa att vi inte accepterar att sporten vi älskar ständigt blir tagen gisslan av ett litet fåtal.
Och vi har ett ansvar att inte svika sporten vi älskar i dess mörkaste stund.

Jonas Bladh