DELA
© Nya Åland

Val-vampyrer genom natten

Man rör sig med livet som insats i landskapet Åland denna tid.
Där man minst anar det dyker det upp en flinande nuna och en siffra. Ibland rör den på sig, ibland kastar den sig fram ur en buske på motionsstigen eller cykelvägen, ibland ståtar den på en byggnadsställning i en rondell.

Där det annars inte får sättas upp några skyltar alls med hänsyn till trafiksäkerheten står det nu varggrinande tanter och farbröder ensamma och i grupp.
Jag vet inte, men efter en sen kväll med ett osedvanligt läskigt avsnitt av vampyrserien True blood drömde jag hemska saker om grupper av blåa och röda grupper som kom mot mig längs gatan, och när som helst skulle blotta sin vassa, vassa tänder och sina onda, onda ögon.

Jag tycker inte alls illa om valkampanjer, tvärtom, men all denna uppmärksamhet får mig att känna mig så naken. Det är som om jag, vi, väljare, för en kort sekund håller en kopp dyrbart vampyrblod i våra händer, och alla ulvarna rusar omkring längs gatorna och bara vill ha och ha.
I min dröm rusar jag svettigt undan och snor in mig i täcket och snärjs fast.

Om blott våra stackars lagtingskandidater vore lika snygga som vampyrer på tv, tänker jag innan jag somnar om.
Drömmen fortsätter förstås, som mardrömmar gör ibland, och jag jagas hela natten av val-maror.
På morgonen på väg till jobbet får jag lust att rita en respektlös mustasch på åtminstone en kandidat-nuna.

Det första jag gör på jobbet på morgnarna är att kolla e-posten och några utvalda hemsidor. Jag loggar in på Facebook också, och tänker en otäck sekund att jag är tillbaka i drömmen igen, för där sitter dom alla kandidaterna från mina mardrömmar, som korpar på rad, redo att hacka i mitt valfläsk.
Alla vill mig väl och vill göra fina saker för mänskligheten och lovar att jobba för det goda och fina i livet och prioritera och finansiera, men nånstans, nånstans anar jag en beräknande glimt, ett par händer som gnuggas mot varann, en stålhård kärna av beräkning.

Jag längtar efter den 17 oktober, när alla blickar vänds ifrån mig och demonerna lämnar våra stackars politiker.
Jag vet, jag vet, kära lagtingskandidater, att det ni gör är bra och hedervärt. Men, ni är lite läskiga.

Nina Fellman