DELA

Våga vår!

Skriva om vädret borde man inte. I samma ögonblick man släppt texten ifrån sig till redigeraren inser man att man antagligen medverkat till att ett högst oväntat väderomslag infinner sig innan tidningen når läsarnas frukostbord.
Skriver man om den långa värmeböljan öser regnet oundvikligen ner morgonen efter, skriver man om det vackra vintervädret öser regnet också oundvikligen ner morgonen efter. Så jag garderar mig redan nu; snöar det i dag är det förmodligen på något sätt mitt fel.
Men nu bryr jag mig inte längre om ifall någon smärre snöstorm drar in över Ålands hav. Nu vågar jag vår!

Av ansiktsuttryckena på mina medmänniskor att döma är jag inte ensam. Det infinner sig något speciellt i nordiska människors sinnen när solen och fåglarna återvänt och när det visar sig att naturen inte dog totalt under det där kalla, vita i år heller.
Min iranske svåger säger att vi nordbor verkar ha flera personligheter allihop. Ett folk på vintern, ett annat på sommaren. Och visst kan man hålla med.
Plötsligt när man går nerför Torggatan möter folk ens blickar, det skymtas leenden, folk stannar och pratar med varandra, alla blir liksom lite vackrare. Det blir ett liv och en rörelse som inte finns där på vintern.

Och nu är vi där. Nu vet vi att de där oskattbara härliga månaderna när solen faktiskt avger värme ligger framför oss. Vi skalar av oss några lager kläder, känner för färger igen, vill möblera om, vill måla om… För mig personligen kan till och med ett av de ytterst få tillfällen när jag verkligen känner för att städa infinna sig.
Säkrare vårtecken än det finns inte.

Man kan tycka vad man vill om ett land som Iran, men åtminstone när det gäller en sak har perserna tänkt rätt. Det persiska nyåret infaller nämligen vid vårdagjämning.
Det känns ju väldigt mycket mer logiskt att fira ett nytt år, en ny början när allting annat i naturen börjar på nytt, än mitt i mörkaste, smällkallaste vintern. Alla som försökt öppna en champagneflaska med tredubbla vantar på, och sen spillt ut bubblet när de hoppande stått och väntat på att det jädra fyrverkeriet ska ta slut någon gång så de får gå in i värmen igen förstår säkert vad jag talar om.
Nu skulle champagnekorkarna gärna få flyga om ni frågar mig. Vårens inträde är det vi verkligen borde fira ordentligt.

Så när det nu tjafsas om en simpel timmes tidsförskjutning hit eller dit, varför inte ta steget fullt ut och flytta nyår till 21 mars?

Anne Sjökvist