DELA
© Nya Åland

Vaddå, snö?

Jag håller fullständigt med alla dem, som tyckte att snöovädret förra veckan var onödigt. Det förde med sig varken nytta eller glädje. Och om det har begåtts inbrott hos oss under veckändan så är det ovädrets fel.
Men litet drivor, vad är nu det att brösta upp sig för!
Vill ni veta hur det är när det verkligen är drivor? När varken människor, djur eller traktorer tar sig igenom. Då kan man tala om drivor. Men det är naturligtvis länge sen. Väldigt länge sen.

Barndomshemmet låg – och ligger fortfarande – omkring 1,5 km från allmän väg. Väglaget skötte den efter resurser och förmåga och vanligen var den helt framkomlig.
Till vintern togs snöplogen fram. Först drogs den av en häst, senare spändes den för en lastbil.
En plog är en plog. Den knuffar snön åt sidan och så byggs det upp allt högre vallar på var sida av vägen. Vi som har varit med vet exakt vad som händer mellan dessa vallar när det blir snöyra. Snön lägger sig i drivor mellan vallarna. Det plogades och vallarna byggdes på ytterligare, så att mer yrsnö fick rum.

Och så kom snöstormen. En väldig en, som höll på en hel natt.
Följande morgon fanns endast obetydliga spår kvar av vägen. Inte för att vi behövde se den för att hitta, men hur ta sig fram? På något sätt tog vi oss igenom, för det jag minns är hemkomsten.
När vi kom traskande från skolan på eftermiddagen så låg vägen där putsad och fin som aldrig förr. Byns gubbar hade med gemensamma krafter skottat upp den för hand. Antagligen tog man mot slutet plogbilen till hjälp, när man kommit så långt ner att bilen orkade knuffa plogen framför sig.

Sådant får man inte vara med om längre. Det har inget att göra med klimatuppvärmningen, ifall någon trodde det. Orsaken stavas snöslunga.
Snöslungan lämnar inga höga vallar, som samlar vilande snö hårt packad i sin famn. Snöslungan var älskad av alla, den öppnade på sätt och vis en ny värld för oss. En framkomligare värld.
Därför var jag inte så imponerad i torsdags över drivan som hade lagt sig bakom bilen vid carporten, även om den var stor.

Och varför skulle vi haft inbrott?
För att vi inte jobbar i onödan, maken och jag. Eftersom det lovades (hotades med) mera snö på lördagen så lämnade vi det mesta oskottat. Stigen och trappan från gatan in ser (såg?)ut som om ingen skulle bo i huset. Orörda drivor i vackra böljande formationer som täcker in trappa, buskar och annat som kan döljas i snö.
Det jag fortfarande inte begriper är varför vi ungar inte skidade till skolan den där dagen. Det gjorde vi ju alltid annars. Men historien är sann, det lovar jag.