DELA
© Nya Åland

Vad spelar det för roll?

I söndags satte jag mig på båten för att åka till Stockholm och Djurgårdens IF: s hemmapremiär mot Halmstad. Resan gjorde jag med Järnkaminerna Åland, supporterföreningen där min sambo är medlem.
Väl framme i Stockholm tog vi tunnelbanan till Stadion. Nere på perrongen på centralen passerade vi två äldre damer.
– Oj, där går det sådana där fotbollshuliganer, viskade den ena tanten till den andra.
Jag sneglade på mina vänner. Lusseläraren Lundin, journalisten Rosenqvist, sjökaptenen Malmlund. Så långt ifrån huliganer man kan komma om du frågar mig. Men iklädda fotbollströjor och halsdukar var de ju, så tanten visste väl inte vad hon skulle tro.

Väl framme på Valhallavägen hängde de åländska järnkaminerna upp sina halsdukar på stängslet som omger Stadion. Bland tusen eller tiotusentals andra halsdukar och fotbollströjor som folk hängt upp för att hylla Stefan, mannen som dödades i samband med Djurgårdens bortapremiär mot Helsingborg för en dryg vecka sedan.
Jag tittade på stängslet och fylldes av en olustlig känsla. En gnagande tanke som undrade ”Vad spelar det här för roll?”. En människa är fortfarande död.

På Tele2 såldes rosor. Rosorna lades ner på marken mellan djurgårdsklacken och planen. Mina vänner köpte rosor, men vad spelade det för roll?
Före matchen hölls en tyst minut. Klacken gjorde ett svart tifo, banderoller med orden ”Vila i frid Stefan” hängde uppspända runt arenan och spelarna i båda lagen bar sorgband, men vad spelade det för roll?
Under matchen sjöng klacken enbart ramsor som hyllade det egna laget. Inte ett ord om hat mot andra lag släpptes igenom. Men vad spelade det för roll?
Långa stunder hyllades Stefan med en egen sång. Supportrarna sjöng att de ”är med honom överallt”, men så är det ju faktiskt inte. Den här djurgårdssupportern är död och ensam i det. Ingen av de som sjöng på Tele2 har följt honom i döden.

Nu är jag hemma och skriver en text om det här. En av alla de otaliga texter som skrivits i ämnet. Och vad spelar texterna för roll? En människa är fortfarande död.
Det kommer han alltid att vara, och frustrationen över att något så futtigt som fotboll bidragit till det är stor.

Jag vill aldrig någonsin se en likadan halsduksmanifestation på ett stängsel runt en arena igen. Aldrig någonsin se folk köpa rosor och sjunga hedrande sånger om en avliden på läktaren. Aldrig någonsin höra mina kompisar bli kallade huliganer för att de bär sitt favoritlags färger.
Om tillräckligt många känner som jag kanske allt det här spelar någon roll. Hoppas det.

Malin Lundberg