DELA
© Nya Åland

Vad ska jag ropa?

Det är jättekul att vara hejaklack. Att stå i grupp och ropa uppmuntrande saker till det lag man favoriserar eller den idrottare man håller på.

Fast
när det kommer till att vara förälder/hejaklack till ett juniorlag blir situationen förvirrande. Vi har fått självklara förhållningsorder redan när lagets medlemmar var små och vi var tvungna att vara med vid sidan om på matcherna och träningarna. Inga svordomar, ingen tobak och ingen alkohol.
Naturligtvis inte, tyckte vi.

Sedan
kom det som varit svårare för mig, vi får inte ropa instruktioner och lägga oss i tränarnas arbete. Jag vill ju så gärna (och gör det i misstag väldigt ofta) skrika: ”SKJUT!” när det är läge framför mål. Jag vill också ropa en hel del andra instruktioner eftersom tränarna står på andra sidan plan och spelarna kanske inte hör dem.
Men, som en hejaklackskollega sade, det kanske inte är samma instruktioner som tränaren gett så det är bäst att jag är tyst.

Men
nu har det blivit ännu svårare. Under långhelgen var Laget med sitt entourage på matchturné till riket. Vi ropade och hejade. Men under andra matchen sade en man, vi kan kalla honom Sture, att han varit på en föreläsning och lärt sig att man inte får ropa ”Kom igen!”. Det är något som jag ropar med glad stämma de gånger som Laget råkat ut för ett baklängesmål.
”Nej, det kan tolkas som negativt, att man ska komma igen för att man spelar så dåligt sade föreläsaren”, säger mannen som vi kan kalla Sture.
Jaha, då utbröt en diskussion om vad man ska ropa istället och skillnaden mellan att ropa ”Kom igen för sa-an!” och ropa det uppmuntrande, utan svordom. Hejaklacken började stappla på orden och tappade lite fart.

Tredje
matchen. Vi står och ropar och hejar och en man, vi kan kalla honom Sten, ropar ”Bra (sonens namn)”!
”Jag tror inte man får ropa till enskilda spelare” säger en kvinna, som vi kan kalla Stina. Det har någon sagt.
Vi tystnar. Efter en stunds tystnad börjar vi åter diskutera vad man får ropa. ”Heja IFK!”och ”Heja Mariehamn!” kan väl inte uppfattas som om vi favoriserar en enskild spelare? Och hejaklacken tappar fart igen. Nu måste vi ta upp det med lagledningen. En lista på tillåtna ord, tack!

jobbet spånar vi naturligtvis vidare.
Så slutsatsen är att om två veckor ska vi ropa: ”Heja alla spelare av alla kön eller icke-kön i alla idrottskategorier i hela världen, och i andra världar! Gör så gott ni kan efter era egna förutsättningar och förmågor oberoende av påtryckningar utifrån och krav hemifrån!”

Nina Smeds