DELA
© Nya Åland

Vad hände med Katla då hon dog?

I höstas läste jag Bröderna Lejonhjärta för femåringen.
Och innan jag fortsätter måste jag berätta hur fantastiskt det är att få vara med då ett barn fängslas av litteratur för första gången.
– Nej nej mamma, läs ett kapitel till, sa han med lysande ögon och spänd kropp. Du får inte sluta nu.
Inte kan man sluta läsa då.

Så vi
läste Bröderna Lejonhjärta under någon vecka och sedan dess har den stora frågan hemma varit vart Katla tog vägen då hon dog. Kom hon också till Nangilima? Då blev det ju lika hemskt där.
Frågan har tett sig olöslig tills jag hittade en första utgåva av Bröderna Lejonhjärta på Myrorna i Uppsala. Bara en sån sak fick hjärtat att banka lite extra. En originalutgåva av en Lindgren-bok för 20 kronor är inte fy skam. I boken fanns ett tidningsurklipp som jag inte fäste större uppmärksamhet vid förrän jag kom hem.
Då visade det sig att många fler barn än min femåringen har funderat över hur det gick sen. Hur fick Jonatan och Skorpan det i Nagilima, vad sa Matthias då de kom och vad hände med Tengil och Katla? Efter att boken kom ut 1973 skrev många barn brev till Astrid Lindgren, frågade just de frågorna och bad henne skriva en fortsättning.
Astrid Lindgren skrev ett brev till Expressen där hon dels sa att det inte blir en till bok om bröderna, men hon berättade också hur det gick i Nagilima. Det brevet hade de tidigare bokägarna klippt ut och sparat i boken.
Nu vet jag hur det gick.
Aj, ni vill att jag skall berätta? Okej då.

Matthias blev
förstås glad över att Jonatan och Skorpan kom och de fick flytta in hos honom. Ofta begav sig Jonatan och Skorpan ut på långa ritter och övernattade i skog och mark. I Nagilima blev det äntligen lägereldarnas och sagornas tid.
Tengil och Jossi, ni minns förrädaren i Körsbärsdalen, kom till ett ställe som hette Lokrume. Astrid Lindgren skriver att de inte direkt fick det dåligt där, men att de inte längre kunde göra något ont.
Lindgren skriver också att hon inte riktigt vet vart Katla och Karm, lindormen i Katlafallet, kom, men hon tror att de kom till en plats som heter Sorokaste.

Då jag
läste brevet som Astrid Lindgren skrivit för femåringen lyste hans ögon nästan ännu mer än då jag läste boken.
– Det var rysligt spännande, sa han då jag slutat läsa.
Och det var det ju.
Nu vet vi var som hände med Katla.

PS. Bröderna Lejonhjärta är egentligen kanske lite för hemsk för en femåring. Men han och jag har en överenskommelse då jag högläser spännande böcker. Han får när som helst säga när det blir för hemskt, då hoppar jag fram ett stycke i boken tills det slutar vara hemskt. Den överenskommelsen håller vi utan desto större dramatik. DS.