Vad hände med indie?
Att grejer förändras är liksom en del av spelets regler. Allting byts ut så snabbt att folk inte hinner tänka sig för innan de frågar: ”Vad hände egentligen med Speedo, badbyxan?”
Också inom musiken ändras utseendet på konässörerna. Vissa har randiga tröjor, långa luggar och byxor så tajta att blodtillförseln till fötterna stryps. Jag talar givetvis om indiekidsen, människorna som gillar en 60-talsinfluerad musikgenre som tog form på 80-talet genom föregångarna The Smiths. Människorna som vallfärdar i flock till dansanta festivaler, som överkonsumerar kajal och som när en något osund fäbless för sjömanskostymer.
När jag slog upp mitt fiktiva indielexikon senast stod det ingenting om Leila K. Inte ens långt bak i någon svårtydd, finstil spalt med referenser fanns hon med. Inte ens lite.
Ni minns väl Leila K och hennes låt ”Electric” som dånade ur högtalarna på flanellskjorteprydda ungdomar på 90-talet? Precis som oss andra tyckte Leilas familj att musiken kanske inte var hennes grej, vilket ledde till ett smärtsamt uppbrott. På ett av hennes skivomslag står det tryckt ”Förlåt mig pappa” på arabiska, som något slags försoningsgest.
Det finns faktiskt ingenting försonande i att lockas till ett evenemang som lovar indie och sedan levererar Leila K. Så står det också i mitt lexikon. Ändå har jag råkat ut för det nyligen.
Vad har egentligen hänt med indien? Vad hände med den oberoende musiken som vägrade låta sig styras av tråkiga produktionsbolag? Vad hände med hoppsastegen, mönstermixen och de överdimensionerade hörlurarna som flickor bär när de sitter i sina rum och nynnar till, säg Belle & Sebastian? Jo, kära vänner, det ska jag berätta för er. De har försvunnit och ersatts med alldeles för fulla ålänningar på ölklibbiga golv som dansar till gammal ost från 90-talet.
Jag trodde faktiskt inte mina öron i helgen när man trodde att rekorderliga popsnörens beskyddare skulle leverera hederlig indie som Suburban Kids with Biblical Names, The Concretes och Billie the Vision and the Dancers. Istället får jag sitta och lyssna på Leila K och Michael Jacksons ”Billie Jean”. Visst kan det vara så att arrangörerna bakom evenemanget tänkte ”Billie som Billie”, men ändå.
Kanske är jag en utdöende dinosaurie i sjömanskrage som sitter med mina hörlurar och lyssnar på Acid House Kings.. Kanske har indien transformerats till någon slags nostalgitripp över 90-talets avdankade artister. Kanske är det bara jag som får lite glitter i ögonen om någon frågar om jag vill hänga med och lyssna på Broder Daniel på vinyl. Och man ska ju inte vara en surkärring har jag läst i ett annat lexikon. Tider förändras, folk hittar på så mycket tokerier.
Men spela för guds skull inte Leila K. Och låt Speedosarna ligga i en bortglömd låda på vinden där de hör hemma.
